Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!