Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.