APOSTLE

Det här är inte en film för alla men JESUS, det är en film för mig.

Räcker det så? Måste jag skriva mer?

Är denna första mening tillräcklig för att du som läser ska bli nyfiken? Får den dig att klicka in på Netflix och titta på filmen? Det skulle göra MIG nöjd men frågan är – skulle det göra DIG detsamma? Jag är inte så säker.

Apostle är en film som är filmad med färgfilm men ändå är färglös. Den påminner i stämning och foto om The Vvitch som kom för ett par år sedan men där den filmen utspelade sig på 1630-talet tar Apostle oss till 1905, till en avlägsen liten ö på vilken en sekt bor och verkar. Sekten har tagit en kvinna som fånge med baktanke att hennes rika far ska betala lösensumma men istället beger sig hennes bror (Dan Stevens) dit för att frita henne. Han trodde säkert inte att det skulle bli enkelt men det visade sig bli tufft på andra sätt än hans fantasi någonsin kunnat föreställa sig.

Som sagt, jag skriver det igen, det här är inte en film för alla, det är verkligen inte det. Men, gillar du filmer som The Vvitch, The Wicker Man, Brimstone, Bone Tomahawk, såna långsamma, tysta, på ytan till en början knepiga filmer, då kommer du älska Apostle (ingen jämförelse i övrigt mellan filmerna). Det här är våldsamt, det är aggressivt, det är blodigt, mörkt och alldeles förjävligt och trots att jag satt och gnagde på knogarna åt ännu en film som profiterar på fruktansvärda scener med kvinnor som råkar ut för helvetiska saker (och testosteronaggressiva skadade maktfullkomliga män som gör hemka brottsliga handlingar i sektens namn) så kunde jag inte låta bli att tänka ”hmmmm…..mmmm….visst är det så, men hey, grabbarna råkar ju också illa ut. Det här är en film som är vidrig för absolut ALLA inblandade” och sen blev det massa blod och en borr och knivar och spjut och köttsår och vips var filmen slut.

Filmens manusförfattare och regissör heter Gareth Evans och du som kan din filmhistoria kanske minns honom från The Raid och The Raid 2? Det är inte bombsäkert att du gillar Apostle bara för att du gillade The Raid-actionrökarna MEN det man däremot kan njuta av är att Matt Flannery står bakom kameran igen. Vilket fantastiskt fantastiskt jobb han gör här! Jag vill även lyfta fram Aria Prayogi och Fajar Yuskemal som verkar vara Evans musikaliska homies då dom gör musiken även till denna film och SOM. DOM. GÖR. DET. Snacka om att naila sin arbetsbeskrivning!

Återigen. Jag upprepar. Det här är inte en film för alla men JESUS, det är en film för mig. Och får du för dig att se den, ge den 45 minuter innan du eventuellt stänger av. Den ÄR långsam. Det tar tid men den ÄTER sig in i dig, den gör det. Och om den inte gör det, om du kan se Apostle utan att få förhöjd puls eller tänka ”NÄFYSATAAAAAN!” en enda gång, då kanske du ska fundera på sin psykiska hälsa och någon eventuell känslomässig blockering.

THE RAID – UPPGÖRELSEN

Det finns nåt med den här filmen som gör att jag i hjärnan jämför den med brittiska ufo-filmen Attack the block. Det är inte bara att ett höghus är historiens fokus, det är känslan i filmen, det furiösa nästan glada sättet att filma på. Det är en vilja att göra någonting hårt underhållande och det är hundraprocentig energi från början till slut.

Men The Raid har ingenting med brittiska utomjordingar att göra, The Raid är en indonesisk actionfilm och det är en subgenre jag fram tills nu varit helt ovetandes om ens fanns. Det här är ingen film för dig om du föredrar lugna promenader i parker med välansade rabatter, det är ingen film för dig som propagerarar för anti-våld även på vita duken. Det här är en film som är bra för dig som är:

1. nyfiken på hur det låter när en människa dödas, för här låter det – som jag kan bedöma – otäckt autentiskt

2. är nyfiken på hur en skjuten  människokropp ser ut, för det ser lika verklighetstroget ut som nummer 1 låter

3. bra på att se skillnad på asiater i  hjälm även under mörka förhållanden, iklädda svarta hjälmar och trots att dom är exakt lika långa allihop

4. trött på samhällskritiska lågmälda dramer och vill se något heeelt annat

Jag själv stämmer inte in på någon av punkterna och kanske är det därför jag inte kan eller vill ge filmen något höjdarbetyg. Den är inte dålig på något sätt bara ganska….enahanda. Historien är simpel, en insatsstyrka ska leta upp storskurken om befinner sig längst upp i ett höghus och det låter kanske enkelt men det är allt annat än det. Målet är översta våningen och vägen dit kantas av död, bara död. Det mördas så friskt att jag ett tag blir blasé, precis på samma sätt som jag kan bli när jag ser krigsfilm. Folk mördas, stupar som flugor och jag bara jaha, gäsp. Det är fan sjukt egentligen. Fast hur sjukt det än är så är filmen underhållande men det är inget jag kommer se om.

Ett gäng bloggare har sett filmen före mig. Läs deras tankar här: Filmitch, Movies-Noir, Fripps filmrevyer, Filmparadiset och Skitfin kultur.

Här hittar du filmen på Voddler.