GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.