SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

SAW II

Ingen rast, ingen ro. Det här med långsam uppbyggnad och psykisk spänning är ingenting för uppföljaren till Saw, Saw II börjar direkt och det är bara att hålla sig i armstöden och försöka djupandas med magen.

Kräsmagade och/eller random känsliga personer stänger nog av filmen innan titeln syns i bild med vita bokstäver mot svart bakgrund, kanske inte för klegget i sig, mer för att känslan är allmänt omysig.

Men tänk vad minnen kan luras ibland. Jag minns Saw 2 som en supervärdig uppföljare till en i princip prickfri första film, jag minns den som spännande som tusan, som jätteläskig, som BRA. Nu när jag ser den gäspar jag nästan käkarna ur led. Visst har den sina sköna scener, visst har den fortfarande ett kreativt tänk men mycket av det otäcka med upphovsmannen Jigsaw (Tobin Bell) försvinner när man vet hur han ser ut. Detta ständiga gissel för all typ av skräckfilm. Fantasin är alltid otäckare än verkligheten.

Manuset följer den redan nu så kända ”Saw-mallen”. Människor som gjort ont/fel/ingenting hamnar i sammanhang som mest kan liknas som kreativa tortyrceller, dom får gåtor att lösa och om gåtorna löses rätt/tillräckligt snabbt överlever personen, om inte – bajbaaaaaaaj.

Saw II är beskaffad med väldigt mycket snabba klipp, alltså det är vääääldigt mycket mer MTV-bajsnödigt än första filmen och det är hög musik som innefattar trumslagsliknande ljud på metalliska fat (gör svinont i öronen om man ser filmen med lurar vilket jag först tänkt göra men struntade i då jag gärna vill bibehålla min hörsel någorlunda intakt).

En sammanfattningsvis ganska irriterande film men inte på något sätt dålig. Den har några minnesvärda scener och med tanke på att jag vet vad som komma skall framöver så är filmen ändå – som Erik skulle ha sagt – ”helt okej”.

Originaltitel: Saw II

Produktionsår: 2005

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och Darren Lynn Bousman

Budget: Ca 4 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Sprutor i stora lass. Vidrig scen. Det svider överallt bara att titta. Aj aj aaaaaaj. Och slutet är bra. Slutet är riktigt bra.

.

.