När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.
Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.
Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.
Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.
Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?
Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.
Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!