KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.