SOLSIDAN

När den populära TV-serien Solsidan blir film är det SJÄLVKLART att jag vill se den. Inte för att jag är något hardcorefan av serien MEN har jag lidit mig igenom Svensson, Svensson-filmen (pga gillade serien på 90-talet. Oklart varför dock) samt Reine och Mimmi i fjällen (pga gillade Tre Kronor, för övrigt detsamma som i förra parentesen) så känns det som att Solsidan har alla förutsättningar att lyckas betydligt bättre som film.

Och ja, det är helt sant. Solsidan ÄR en lyckad långfilm så tillvida att den går att se även om man inte har tok-koll på alla karaktärer och den har en egen berättelse som räcker för en hel långfilm. En välskriven sådan dessutom. Lägger man till riktigt bra skådespelarprestationer (där Felix Herngren sticker ut ordentligt och imponerar stort) så får man en svensk familjekomedi som verkligen gör skäl för namnet.

Filmen börjar med att Alex (Herngren) och Anna (Mia Skäringer) droppar chockbeskedet att dom ska skiljas för Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) på självaste julafton och därifrån skjuts pilar åt olika håll. Alex ensamhet i den sunkiga ungkarlslyan, Annas nyförälskelse med den vivida David (Henrik Schyffert), Ove Sundberg (Henrik Dorsin) som är rädd att bli lämnad av frun (Malin Cederblad) pga dåliga spermier, Fredde och Mickans unga son som påvisar personlighetsdrag av socialistisk karaktär och farfar Mauritz (Sven Wollter) som Fredde misstänker är den skyldige till detta.

Det blir en resa genom det många av oss skulle kalla vardagen men självklart är det twistat en aning. Ibland fnissar jag av igenkänning, ibland vrider jag mig i biofåtöljen av att vissa saker kommer för nära och när Ove är i bild vill jag bara gömma mig bakom en såndär hård sittkudde för barn. Många i salongen tänker dock tvärtom och skratten både mullrar och rullar när Ove dominerar i sina pinsamma scener. Lyckat, såklart. Att JAG inte tokskrattar betyder ingenting i sammanhanget. Jag FATTAR grejen, jag tycker bara att det är MER skämmigt än hysteriskt kul.

Summa summarum delar jag ut en mycket stark trea till Solsidan och jag undrar samtidigt: varför fick den inte juldagspremiär? Det här är verkligen en film för ALLA och den är det på ett BRA sätt. Hur ofta händer det?

 

Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

Fredagsfemman # 112

5. Den första vadå?

I onsdags hade den andra Captain America-filmen premiär, den som i resten av världen heter Captain America: The Winter Soldier men som i Sverige fått titeln Captain America: The Return of the First Avenger. Är det bara jag eller finns det nån mer som tycker detta blir aningens för övertydligt? Jag får lite samma känsla som av radioprogrammet Klartext, nyheter på lätt svenska, som om nån bestämt sig för att det är nåt viktigt vi riskerar att inte förstå om originaltiteln behålls. Ett tips. Vi förstår.

.

.

.

4. Film av Fjärilseffekten?

Att Karin Alvtegens böcker inte redan blivit filmer fortsätter vara en gåta för mig. Nu har jag läst ut hennes nyaste bok Fjärilseffekten och detsamma gäller den. En otroligt välskriven berättelse. Och hennes morfars syster var Astrid Lindgren, bara en sån sak!

.

.

.

3. Svenskar i Indien

Jag som väldigt sällan, ja i princip aldrig, följer TV-serier på reklamkanaler har hamnat i nåt slags udda men ändå behagligt soffpotatisläge där jag hittar mig själv i soffan på tisdagkvällar SKRATTANDES åt en humorserie som inkluderar reklamavbrott. Jättebästisar med Johan Glans och David Batra är verkligen jättekul.

.

.

.

2. En amerikan i Sverige

Det värsta med punkt 2 är att jag intagit samma skrattande soffläge som i punkt 3 fast på fredagkvällarna OCH framför samma TV-kanal. Welcome to Sweden är en humorserie som känns väldigt amerikansk sett till känsla och tajming och den liknar ingen annan svensk serie (i alla fall ingen som jag kan komma på). Josephine Bornebusch träffade sin kille, Greg Poehler, i USA och nu har dom flyttat till Sverige. Det spelas på kulturkrockar såklart men det är knivskarpt gjort och framförallt är det härligt att se Claes Månsson som snäll pappa och Lena Olin som mycket bitsk morsa.

.

.

.

1. Klockrena roadtrips X 2

Okejokejokejokej, jag erkänner. Jag sitter bänkad framför TV:n även på torsdagkvällar när Christine Meltzer och Carina Berg bilar genom USA och på måndagkvällar när Filip & Fredrik gör detsamma i La Bamba. Dessa båda program är otroligt lika vid första anblicken men skiljer sig rätt mycket åt om man ids analysera en smula. Promillehalten är dessutom betydligt lägre hos tjejerna. Är det nåt bra jag missat på onsdagkvällarna?