FILMÅRET 2019

Som jag förvarnade om redan i denna bloggs ”sista” inlägg  skulle det kunna komma ett livstecken från mig när filmåret 2019 skulle sammanfattas. Ja, där är vi nu. 2019 är över och jag tror mig ha sett dom flesta filmer jag ville ha sedda innan listan skulle göras och jag tycker det vore bra jäkla dumt att inte presentera en lista här på bloggen, om inte annat så för mitt eget minnes skull. Jag har ändå gjort årsbästalistor ändra från 1971 och fram till nu.

Med facit i hand undrar jag om jag haft en mer genrespretig årsbästalista någonsin. Jag tror inte det. 2019 har nämligen bjudit på något så underbart som 5-plus-och nästan-5-plus-filmer i dom allra flesta genres – till och med i dom genres som normalt sett inte brukar vara mina favoriter.

Det här hade LÄTT kunnat bli en topp-20-lista hos mig för bubblarna är STARKA och MÅNGA men som vanligt med årsbästalistorna är det magkänslan och omtittningspotentialen som får tala. För dom allra flesta filmerna på listan har jag sett fler gånger än en. I många fall fler gånger än två. Det är sånt man hinner med när man inte längre har en aktiv filmblogg.

Men nu kör vi. Här kommer mina filmfavoriter från 2019!

.

.

10. 1917
Regi: Sam Mendes

Fröken ”jag-gillar-inte-krigsfilmer” har inte bara sett den här filmen EN gång, utan TVÅ. Jag slog till med ett besök på IMAX när det vankades omtitt och jag fick alltså se Lance Corpral Blake och Lance Corpral Schofield bege sig ut på slagfältsäventyr med en LAPP i fickan inte bara en gång utan TVÅ gånger på en och samma vecka. Vilken åktur! Vilket tekniskt mästerverk! Filmfotografen Roger Deakins ansikte borde säljas som gnuggistatueringar i nördiga filmbutiker. Jag är och blev totalt golvad faktiskt och har kollat behind-the-scenes-klipp på youtube många timmar sen dess.

.

.

.

9. 47 METERS DOWN – UNCAGED
Regi: Johannes Roberts

1975 gjorde Steven Spielberg den otäckaste hajfilmen known to man. Många har försökt komma i närheten av Hajen en ingen har lyckats. Men nu kan jag faktiskt säga att regissören Johannes Roberts har med sin ANDRA 47 meters down-film lyckats komma så nära vad gäller hajspänning som man kan kräva av någon annan än han som var Först, Störst och Bäst. Det här är nämligen en – på ytan – lättviktare som visade sig slå på stora trumman för jag blev så jävla rädd och fick sånt tryck över bröstet att jag fick pausa filmjäveln och gå ut på balkongen för att få luft. Kombinationen haj (BLIND HAJ DESSUTOM!) och trånga utrymmen är nämligen inte bra för mina fobier. Klanderfri CGI och mycket spännande scener gör detta till den näst läbbigaste hajfilmen genom alla tider. I alla fall för mig.

.

.

.

8. DEN VIDRIGE HERR HONKA
(Der goldene Handschuh)
Regi: Fatih Akin

Jomen, här kommer den, 2019-års LÄTT skitigaste film! Fy fan så sunkigt det är här, det LUKTAR genom bioduken, det är ÄCKLIGT, Honka är äcklig, svinäcklig till och med. Det här är alltså filmen om den tyske seriemördaren Fritz Honka som mellan 1970 och 1975 dödade prostituerade kvinnor i Hamburg och som det smartskaft han var ”gömde” han liken i lägenheten. År efter år efter år. Grannarna höll på att spy av stanken och själv….bodde han i det. Det vänder sig i magen bara av att se filmen, det går verkligen att fantisera fram hur jävla illa det stinker, det är inte svårt alls. Scenografin är överlag totalt flawless, en mycket imponerande film om ett riktigt jävla AS. Transformationen när skådespelaren Jonas Dassler sminkades till Honka är dessutom den mest häpnadsväckande jag sett sen Eva Molander blev troll-Tina i Gräns. Kolla bara.

.

.

.

7. 6 UNDERGROUND
Regi: Michael Bay

Kom igen nu! Hur kan man INTE roas TILL TÄNDERNA av Michael Bays tom-i-bollen-underhållningsrökare till svinsnygg actionporr? Den här filmen får 9 av 10 Fast & The Furious-filmer att skämmas. Det är nedplöjda Netflixmiljoner som SYNS i varenda bildruta, det är lens flares och bilkrascher och underbara Ryan Reynolds-skämt och explosioner och dumheter och lyxyachter och mumselimumsfillibabba! Jag satt på soffkanten och DREGGLADE och DET mina damer och herrar är kanske den bästa komplimang en film gjord ENKOM för underhållning kan få.

.

.

.

6. ISN´T IT ROMANTIC
Regi: Todd Strauss-Schulson

Erin Cardillo, Dana Fox och Katie Silberman är trion som skrivit manus till denna komiska PÄRLA. Från början till slut är den en sylvass drift med hela romcomgenren och det funkar verkligen SÅ. JÄVLA. BRA. Rebel Wilson får briljera utan att behöva stå ut med att enbart dra tjockisskämt. Liam Hemsworth visar att han har precis lika mycket självdistans som sin blonde bror och till och med Adam Devine är kul. Det här är en film att njuta av, att se om och upptäcka nya saker och så småningom ha på som sällskap i bakgrunden när man dammar och färgkoordinerar bokhyllan. Fem plus. Lätt.
.

.

.

5. SMÄRTA OCH ÄRA
(Dolor y gloria)
Regi: Pedro Almodovar

71 år gammal och 36 filmer i bagaget, ingen av Pedro Almodovars filmer är ett redigt bottennapp i mina ögon och flera är riktiga personliga favoriter. 2011 gjorde han The skin I live in och jag trodde det var kröningen av hela Almodovars karriär, ja, kanske även av Antonio Banderas. Men SE så fel jag hade. Som film betraktad håller jag kanske The skin I live in ännu lite högre än denna men som HELHET, om man bakar in Antonio Banderas fullkomliga HULK-SMASH när det kommer till skådespeleri, ja då vete fan om dom inte får dela guldmedaljen i Almodovar-VM. Dessutom, det här är första gången i mitt liv när jag känner ”JA FÖR FAN, KOM HEM TILL MIG OCH GÖR OM. GÖR OM TUTTI! ALLT SKA UT! ALLT SKA UT OCH SALVADOR MALLOS  HELA HEM SKA IN!” Hjärtat slår dubbelslag av allt det vackra. Banderas i skägg också. Grädde på det spanska moset.

.

.

.

 

4. MARRIAGE STORY
Regi: Noah Baumbach

Filmer som handlar om ”vanliga saker” såsom livet tycker jag ofta om. Det där när man sätter spotlighten på allmänna upplevelser, sånt som många av oss kan relatera till. I Marriage Story handlar det inte i första hand om ett äktenskap utan kanske mer bristen på ett sådant, på ett avslut, en skilsmässa. Att filmen utspelar sig i USA och det här med att advokater och rättsliga uppgörelser har en betydligt större roll än här gör både att jag känner mig lyckligt lottad över min egen hemvist samt att jag återigen ser att pengar (både att ha och att inte ha) det drar fram det absolut sämsta hos människor. Adam Driver och Scarlett Johansson gör båda både magnifika och hjärtskärande porträtt av sina rollfigurer och jag tycker så otroligt mycket om dom båda.

.

.

.

 

3. MIDSOMMAR
Regi: Ari Aster

Äckligt. Panikångest. Sjukt. Omänskligt. Köttigt. Vackert. Vidrigt. Drogpåverkat. Utlämnande. Suggestivt. Grafiskt. Och en alldeles magisk Florence Pugh. Vem hade kunnat ana att svensk midsommar kunde skildras på detta sätt?

.

.

.

 

2. JOKER
Regi: Todd Phillips

 

Är detta årets tvåa eller är det årets egentliga etta? Jag har stött och blött med mig själv ORDENTLIGT men egentligen – fortfarande – inte kommit fram till det rätta svaret. Joker är nämligen – för mig – en minst lika fulländad film som årets etta. Kanske beror placeringen på att det var några månader sedan jag såg filmen? Å såg den å andra sidan två gånger på bio och blu-rayen ligger hemma och väntar, hur ofta händer det nuförtiden? Joaquin Phoenix är så ÄCKLIGT rätt i rollen som Arthur Fleck att det är svårt att inte vrida sig i biostolen. Det är som om han är född till att spela den här rollen.

 

Sa jag inte precis samma sak efter Walk the line?

.

.

 

1. PARASIT
(Gisaengchung)
Regi: Bong Joon-Ho

Det här är en FILMFILM i ordets bästa bemärkelse. Otroligt finurligt manus, vackert foto, fina skådespelarinsatser, jag som tittare bjuds på en visuell och känslomässig bergochdalbana och vem fan är jag att inte falla som en fura för detta? Herrejävlar Bong Joon-Ho, där satte du ner skåpet mitt i manegen så det bara sa smackelibang och spån och plankor rök! Nu har jag sett filmen tre gånger och det kommer lugnt bli tre gånger till.

En otrolig film får kröna filmåret 2019, ett filmår som är mycket imponerande enligt mitt sätt att se på saken. Massor med bra film har gjorts och setts och därför kommer här en hel DRÖS av bubblare som om det vore ett sämre filmår hade kunnat ta sig in på listan allihop.

Bubblare: Brightburn, Crawl, The Two Popes, The Irishman, 438 dagar, Avengers: Endgame, Rocketman, Jojo Rabbit, Jag kommer hem igen till jul, Blinded by the light, Toy Story 4, The Dirt, Us, The Peanut Butter Falcon och And then we danced.

Fler som listat sina favoriter från 2019 är:
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?-Carl
Niklas

HJÄRTER DAM

Trine Dyrholm, härliga fina Trine Dyrholm! Hon är den danska skådespelaren som jag alltid kommer kalla ”Queen Trine” och efter att ha sett Hjärter Dam är jag mer säker än någonsin på att hon är The Queen of Fucking Allt Som Har Med Skådespeleri Att Göra.

Filmen som fått den svenska titeln Hjärter Dam heter i original Dronningen. Bara en sån sak. Dronningen. På engelska Queen of hearts. Drottningen. The Queen! Cirkeln sluts.

Filmen handlar om Anne (Dyrholm) som jobbar som försvarsadvokat. Hon verkar vara specialiserad på brottmål som handlar om våldtäkter och hon företräder offren, dom utsatta kvinnorna. Hon bor med maken och tillika svenske läkaren Peter (Magnus Krepper) i ett gigantiskt hus med dansk design både ute och inne och deras tvillingflickor Frida och Fanny (Silja Esmår Dannemann och Liv Esmår Dannemann).

Peter har en son sedan innan, Gustav (Gustav Lindh), som bott i Sverige med sin mamma men som nu hamnat snett och behöver byta miljö. Han blir mer eller mindre tvingad att flytta till pappa Peter i Danmark. Han är inte myndig än och har därför ingen egen talan.

Gustav trivs inte i sitt nya hem. Peter och Anne försöker lirka så att flickorna får en bra relation med sin bror samtidigt som hela auran runt familjen känns iskall. Det gjorde den i och för sig även innan Gustav flyttade in. Det är två högpresterande vuxna det handlar om, människor som säkerligen är kanonduktiga på sina jobb men samtidigt känns väldigt distanserade till resten av världen. Och det pratas….styltigt. Hårt. Kallt. Alla känslor förmedlas via ögon och små knyck och är det NÅN som behärskar denna form av skådespeleri till fullo så är det Trine Dyrholm. Jag fattar. Jag känner. Jag förfasas och skäms och äcklas och JÄVLAR I HAVET va kaxig hon är som gör den här rollen så fullt ut!

Alla texter om den här filmen som beskriver den som modig är helt sanna, även om jag tycker att skådespelarna är mer modiga än filmen i sig. Trine, Gustav Lindh och Magnus Krepper gör alla tre prestationer utöver det vanliga, här krävs det en extra växel för jävlarimej vad jobbigt det är, bara att titta på är jobbigt som ett AS.

Hjärter Dam är inte en film för alla, DET inser jag. Det här är en film för oss som gillar Drama, svenskt Drama, danskt Drama, drama med riktiga känslor, kolsvart drama, drama som slår till en i magen, dramor utan lyckliga slut.  Det här är en film som i vissa scener är så sjukt cringe:iga att mina fötter korvar sig mot biografgolvet, det är också en film som när en gubbjävels mobiltelefon ringer för tredje (!) gången får tanterna runt omkring honom att skrika högt. ”VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? STÄNG AV TELEFONJÄVELN!” skrek en, rätt ut, och då log jag. Från öra till öra. Underbart. Även om skitgubben faktiskt SVARADE när det ringde fjärde gången bara för att han inte visste hur han skulle få tyst på den (!!!) så var det härligt att få uppleva genuina reaktioner från biobesökare.

Hjärter Dam är en film som befäster min kärlek för Trine Dyrholm, det är en film som tar upp vissa genusrelaterade övergreppsfrågor på ett mycket intressant sätt och det är en film jag gärna skulle vilja diskutera ner framöver. Enda kruxet är att jag inte känner någon mer som sett filmen.

Att filmen inte får ett högre betyg än en trea beror på två saker: 1. In the first place, det är en überstark trea så det är faktiskt ett riktigt BRA betyg. 2. Jag känner inget behov eller sug av att se om filmen. Att Trine får fem fiffiluror alla dagar i veckan är en annan…femma.