IN A VALLEY OF VIOLENCE

Gillar jag westernfilmer? Nej. Gillar jag hundar? Nej. Alla som läst min blogg i mer än en vecka vet detta, det står liksom i pannan på mig. Det är såna uppenbara fakta att det skulle kunna stå på min gravsten ifall nån får för sig att inkludera negationer på nåt så bestående som en sorgsen sten.

Jag adderar en extra fråga här. Gillar jag regissören Ti West? JAA! Jag gillade The house of the devilThe Sacrament och The Innkeepers så mycket att alla tre filmerna faktiskt fått 4/5 i betyg. Enastående högt medelbetyg, faktiskt till och med aningens högre än Jeff Nichols snitt och nu har karlfan alltså gjort en VÄSTERNFILM. Hur ställer man sig till det? Ja…vad gör man? Tittar såklart. Vad annat kan jag göra?

Paul (Ethan Hawke) är en ensam cowboy som rider omkring med endast sin hund som sällskap. När han kommer till en liten gudsförgäten håla hamnar han i jidder med sheriffens son Gilly (James Ransone). Gillys fru och hennes syster Mary-Anne (Taissa Farmiga) jobbar på det lilla lokala hotellet och Mary-Anne har egentligen bara en önskan här i livet och det är att komma bort från stan. Kanske är Paul hennes biljett därifrån?

Sheriffen spelas av John Travolta och det är ju en spännande casting eftersom han är ungefär lika stabil vad gäller kvalitet och prestation som Nicolas Cage nuförtiden. Här har han dock en precis lagom stor roll, han hinner liksom varken briljera eller kalkon-era, han gör det helt enkelt bara bra.

Taissa Farmigas roll och hennes sätt att spela den skulle ha varit perfekt även för Alicia Vikander. Dom är väldigt lika i uttryck. Det ser liksom så himla lätt ut alltihop.

Men den som har filmen på sina axlar är Ethan Hawke. Nääääää, nu skojar jag. Det är Jumpy, hunden. Jumpy spelar Abby, Pauls bästa vän och fattar man det minsta tycke för byrackan så gillar man filmen. Och jag…..JAG….alltså MOI…tokgillade Abby! Ja du hörde rätt. Nu gillar jag TVÅ hundar i världen. Den lille tjommen med stora öron som hoppar i soffan i Husdjurens hemliga liv – och Abby. Jag gillar även filmen. Som tusan faktiskt. Den hade mig i sitt grepp från första stund till sista, precis som Ti West lyckats med i alla sina filmer.

Fattar inte hur han gör men nåt gör han rätt.

I avsnitt 62 av Snacka om film pratar jag och Steffo lite mer om den här filmen och Ti Wests övriga skapelser.