THE INNKEEPERS

12 februari, 2012

Det händer ibland att små otippade filmer smyger runt bland oss filmbloggare, nästan som nån form av kedjebrev.

När Trash is king skrev om den gamla spökhistorien The woman in black till exempel, då var vi ett gäng som fick upp ögonen och letade upp filmen och nu har han gjort det igen. The Innkeepers heter filmen som hyllades och vips hängde Filmitch, Movies-Noir , Plox och Sofia på och nu jag som en liten gläfsande knähund i bakhasorna. Jag har nämligen en förmåga att dra till mig mycket skräp i sökandet efter toppenfilmer (speciellt i denna genre) så en räkmacka till guldkornen tackar jag inte nej till.

Hotellet Yankee Pedlar Inn spelar på sista versen. Konkursen hotar runt hörnet och det är sista chansen att få ett rum (om man nu skulle vilja det) då hotellet har öppet sina absolut sista dagar. Clarie (Sara Paxton) och Luke (Pat Healy, otroligt lik en gayigare form av Tintin) jobbar tvåskift i receptionen och gör sitt bästa för att hålla ångan uppe dessa sista timmar.

Att hotellet är hemsökt har Sara länge fått sig itutat av Luke men hon har själv aldrig sett något skumt eller läskigt. Men nu när det finns lite tid över får hon för sig att hon ska leta upp “anden”, Madeline O’Malley. Hotellets enda gäst är Leanne Rease-Jones (Kelly McGillis), en “kändis” som Sara känner igen och som även visar sig vara synsk. Mycket mer än så tänker jag inte berätta om handlingen. Det kan kan säga att filmens första timme är långsam som satan men på ett – tycker jag – skönt sätt. Det känns nästan som “förr i tiden”, som det gamla sättet att filma på när det inte var så himla bråttom med allt hela tiden.

Sara Paxton verkar (medvetet eller omedvetet, jag vet inte) fastnat i skräckfilmsfacket men det gör inte mig det allra minsta. Hon skötte sig helt okej i Shark Night och i remaken av The last house on the left (som jag tyckte så mycket om) var hon alldeles förträfflig. Här gör hon ett bra jobb, speciellt under filmens sista halvtimme. Kelly McGillis uppenbarelse visar att det var många år sedan Top Gun gick på bio.

Jag tycker det här är bra. Filmen är bitvis så spännande att jag får ont i armarna för jag spänner mig så mycket. Hade jag haft en en källare av något slag hade jag aldrig någonsin mer gått ner i den, inte ens en matkällare hade fått besök. Fan. Jag HAR ju en matkällare, på landet. Sommarsemesterns uppgift blir alltså att fylla den med cement. Så får det bli.

     

{ 11 comments… read them below or add one }

Sofia februari 12, 2012 kl. 10:24

Jag tycker också den här var riktigt trevlig och fick ett klart bättre intryck av Miss Paxton än i TLHotL. Källare ska man alltid hålla sig mycket långt ifrån…

Svara

Fiffi februari 12, 2012 kl. 14:06

Sofia:
Men inte har du skrivit om den på din blogg? Tittade där men hittade inget. Vill ju länka till ALLA jag hittar 😉

Svara

Sofia februari 13, 2012 kl. 08:50

Du har hittat helt rätt, texten är skriven men inte utlagd. Nu börjar det kännas som det är så många som skrivit om den att det börjar gå lite rundgång med en till. Tror jag ska hålla lite på den.

Svara

Fiffi februari 13, 2012 kl. 12:05

Sofia:
Inget fel med rundgång, inte när det gäller en bra film 🙂

Svara

Boknörden i Söderförort februari 12, 2012 kl. 17:13

Jag är en riktig fegis som ändå gillar kusliga filmer ibland – om jag törs – och jag önskar verkligen att jag vore lite modigare så jag vågade se denna. Verkar vara helt i min smak men om DU blir rädd… näe.

Svara

Fiffi februari 12, 2012 kl. 17:22

Boknörden:
Jag tror du fixar att se denna utan problem. Den är liksom otäck på det där “gammalmodiga” sättet, man får inte se så mycket, det är mer suggestivt och en kuslig stämning. Du kan ju prova. Blir det för mycket kan du ju alltid stänga av 😉

Svara

filmitch februari 13, 2012 kl. 11:00

Roligt att du gillade den 🙂 Sista halvtimmen satt jag o flämtade. The Innkeepers har lyckats förstöra mången framtida källarvistelse på samma sätt som The Grudge gjort med vinden. Usch! Tackar för länkning.

Svara

Fiffi februari 13, 2012 kl. 12:08

filmitch:
Det var kul med en film som är lite klurig, att inte allt serveras på silverfat. Det gick liksom inte att slumra till, av många anledingar 😉

Svara

Movies - Noir februari 13, 2012 kl. 15:53

Jag har ju nu också sett den 😉

Jag minns när jag såg Ti Wests förra film The House of the Devil innan någon egentligen hade hört talas om den. Jag gillade den väldigt mycket (även om slutet inte riktigt var till belåtenhet), men denna hade jag inte samma förhoppningar på.

Det visade sig också stämma, filmen föll mig inte alls lika mycket i smaken. Är det så att alla (många) blir skrämda av övernaturliga inslag som spöken och andar ? Jag blir det inte, iaf ytterst sällan.

Svara

Fiffi februari 13, 2012 kl. 22:18

Movies-Noir:
Spöken och andar är ju ändå spöken och andar, självklart är det läskigt och konstigt och allt det där MEN det är inte alla filmer som lyckas göra det spännande för det. Den här lyckades – och Paranormal Activity. Den första. Dom andra två vågar jag inte se.

Svara

Sofia februari 14, 2012 kl. 06:16

Det är ju inte inslagen i sig, utan hur de presenteras som blir det läskiga. Spöken, andar och annat övernaturligt kan ju vara precis lika ospännande som vad som helst annat om stämningen saknas. I en bra barnskräckfilm räcker det med bilder på vad som förefaller vara ett helt normalt barn för att det ska vara otäckt. I en dålig barnskräckfilm gör det det inte.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: