SHAZAM!

Filmen Shazam! har en STOR tillgång, en tillgång som oftast inte kan köpas för pengar. Den har det där ”nåt” som uppstår när man har hittat rätt skådespelare till rätt roller och detta ”nåt” är HJÄRTA. Många filmer handlar om varma, mänskliga ämnen men når ändå ut fel då skådespelarna må vara kända och stora men utstrålar dom samtidigt kyla hjälper inte efternamn i neonbokstäver ett jota.

I Shazam! får man se många helt nya ansikten, inte ens huvudrollsinnehavaren Zachary Levi är särskilt känd för mig. Asher Angel som Billy Batson är en kille vi kommer få se väldans mycket framöver tror jag,  precis som hans fosterbror Freddy Freeman, spelad av Jack Dylan Grazer. Att dessa tre killar är fem plus i sina roller gör ALLT för filmen. Alla andra biroller är också kanonbra men att filmen flyger beror på dessa tre.

Att regissören David F. Sandberg började sin karriär med en kortfilm på youtube som snart har tolv miljoner visningar och nu får regissera en DC-blockbuster säger också ALLT om hur livet kan bli om man tror på sin grej, är begåvad OCH har lite tur. Lite som Billy Batson i den här filmen. Han hade absolut ingenting men fick en familj. Fint ju. Och kan man köra en spaning om att fosterfamiljer är Hollywoods nya svarta så är Shazam! en betydligt bättre reklamfilm för den typen av åtaganden än Instant family någonsin var.

Jag hade trevliga, mysiga, underhållande roliga två timmar i biosalongen och filmen landar på en mycket stark trea hos mig. En filmisk bagatell, javisst, men charm och hjärta ska inte underskattas.

DET

Ja, jag läste Stephen Kings bok Det när jag var yngre. Ja, jag älskade den. Ja, det är en tegelsten men det är en älskad tegelsten och jag har kånkat runt den i många flyttar och den har alltid haft en iögonenfallande plats i min bokhylla. Det är nåt med den där förlorarklubben som jag kunde identifiera mig med som ung och ja, även som vuxen faktiskt.

Det var många år sedan jag läste boken men det hindrar inte att jag sett fram emot filmatiseringen av boken. Andy Muschietti regisserar, ett gäng alldeles strålande barnskådisar har kontrakterats, Bill Skarsgård är Pennywise och handlingen är framflyttad till slutet på 80-talet istället för bokens 50-tal. En lysande idé för övrigt.

Det finns några små problem med Det som film som jag ser det, som till exempel att det är en skräckfilm som inte är så väldans otäck. Det finns dock desto mer plus och det är DET som gör att jag tycker Det är en väldigt bra film. Det är en ”riktig film”, en film med en historia som har flera lager, den har många intressanta och välskrivna karaktärer där i stort sett alla utvecklas under filmens gång, den är välgjord både i det stora (som i CGI-effekter) och det lilla (smink, scenografi). Musiken är välbalanserad, det finns uppenbart uträknade jump scares men det strösslas inte onödigt mycket med dom och mitt engagemang för rollfigurerna håller en jättehög nivå filmen igenom.

Jag har således ingenting att klaga på annat än att jag inte blev så rädd. Å andra sidan är jag en hårdhudad 45-åring, det finns många yngre än jag som kommer förfäras över filmen på hela andra sätt än jag. Nu ser jag verkligen fram emot del 2 och vilka skådespelare som kommer castas som dom vuxna varianterna av förlorargänget. Jag tror det kommer bli svårt att klå kidsen i charm dock. Bättre gäng barnskådespelare har sällan skådats!

Med Jaeden Lieberher som Bill i spetsen går Jeremy Ray Taylor (Ben), Sophia Lillis (Beverly), Finn Wolfhard (Ritchie), Chosen Jacobs (Mike), Jack Dylan Grazer (Eddie) och Wyatt Oleff (Stanley) strax bakom och det är verkligen ett gäng som kommer gå till historien på SÅ många sätt, precis som Bill Skarsgård kommer att kunna åka runt på Comic Cons  världen över till döddagar utklädd till en clown med aningens överarbetat garnityr. Att Det redan är en av dom mest framgångsrika skräckfilmerna genom tiderna förvånar mig inte alls, inte i en tid kommunikation med emojis och übersnabb tydlighet är A och O. Ingen med färgseendet i behåll kan missa kombon röd ballong och gul regnjacka.

Steffo och jag pratar mer om filmen i avsnitt 107 av Snacka om film.