HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett denJojjenito, Mode+FilmPlox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

DOT THE I

Efter att ha sett Dark Knight Rises fick jag lite cravings efter Tom Hardy. Efter en snabb sökning på Lovefilm hittade jag filmen Dot the i där samme Hardy stod skriven som första namn på skådislistan. Jag klickade på hyr och satte mig och väntade.

Filmen kom och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Var var han, Tom Hardy? Det gäller att inte ha ticks om man ska hinna se hans insats i den här filmen. Ett par sekunder i en soffa där han sitter och stirrar som om han vore lite bakom i skallen, ja, det är det jag fick. Och en släng på slutet där han faktiskt pratar. Han har liksom inte mycket att göra med filmen, egentligen. Istället är det Gael García Bernal som bär filmen på sina axlar tillsammans med Natalie Verbeke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, jag vet knappt vad jag tycker. Jag vet att jag tyckte mycket om första halvan när filmen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama och faktiskt rätt intressant. Sen kommer  en vändning som jag inte kunde förutse och det gjorde inte filmen bättre direkt. Snarare spretig och konstig, dock inte ointressant. Jag blir helt enkelt inte klok på den men nånstans gör det inget. Den var mysig, det var jättefin musik, Gael García Bernal är en mycket underskattad skådespelare och filmer som inte är helt uppenbara är sköna att se ibland.

Här finns filmen.