Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Svensk söndag: ÄNGLAR, FINNS DOM?

Det är två saker man aldrig ska lita på: söta flickor och billiga väckarklockor.”

Sigge Fürsts rollfigur Bert Hagson kanske har en poäng men det är ett uttalande som känns fruktansvärt daterat. Jag menar, nu för tiden, vem använder en väckarklocka när det finns mobiltelefoner? Å andra sidan, vilken väckarklocka i världen litar man på en morgon som denna om man har en viktig – tidig – tid att passa och klockan ska ställas om? Sommartid, det är sommartid idag. Var det inte igår det var julafton?

På tal om daterade uttalanden. Vill man se en svensk film med över femtio år på nacken som inte känns daterad så är mitt råd att inte se film alls och det vore bra…dumt. Änglar finns dom är en ganska ytlig romantisk komedi som inte ska ses som någonting annat men ändå…att den kunde bli en sån SNACKIS när det begav sig känns helt obegripligt idag.

Christina Schollin och Jarl Kulle som Margareta Günter och Jan Froman kan vara ett av dom mest kända filmparen vi har i Sverige. Dom är superfina tillsammans, bedårande till och med och dom bjussade på sexscener som då ansågs brutalt vågade. Jag känner några äldre personer (en man och en kvinna) som rodnande berättat historien om hur dom satt på biografen och täckte ögonen med den broderade näsduken av bomull som alltid fanns i fickan. Det var andra tider då. Nu skulle inte ens en sjuåring höja på ögonbrynen.

För mig funkar inte riktigt det som ska vara ”roligt” i filmen. Jag tycker filmen är gullig och snygg rent estetiskt men historien fastnar inte hos mig. Det jag gillade allra mest var förtexterna. Musiken, molnen, typsnittet, känslan. När filmen var slut ”spolade” jag tillbaka och tittade på början igen. Det är några minuter som faktiskt känns moderna mitt i all retro.

Om man vill försöka ha koll på svensk film genom tiderna så är detta såklart en måste-film att se. Den var häpnadsväckande 1961, lite mindre så 2014 men ändå…..visst tusan är den charmig.

Svensk söndag: KVINNORS VÄNTAN

Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”

Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.

Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.

Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.

Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.

Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.

I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.