Det känns ganska härligt att kunna konstatera att min humor-gen funkar precis på samma sätt oavsett om det är vuxna män eller vuxna kvinnor som försöker sig på att göra komedi med alkohol, droger och barnsligt beteende som ENDA fokus i ”skrattfesten”. Det här är nämligen i långa stunder precis lika lågbegåvat som om filmen hetat Brothers och huvudrollerna spelats av Seth Rogen och James Franco.
Nu heter filmen alltså Sisters och systrarna Maura och Kate Ellis spelas av Amy Poehler och Tina Fey. Deras åldrande föräldrar (Dianne Wiest och James Brolin) har beslutat sig för att sälja den stora villan som systrarna växt upp i för en lugnare och bättre ekonomisk tillvaro i en lägenhet. Det föräldrarna behöver hjälp med är att döttrarna ska komma dit för att städa ur sina flickrum. That´s it. Dom tjatar och gnatar ingenting, har inga krav. Så….dom sura systrarna åker till barndomshemmet och får ett dygn själva i huset. Ett sista dygn.
BORTSKÄMDA JÄVLA AS TILL JÄTTEBEBISAR är vad dom är! Fan vad trött jag blir. Det här är inge roligt alls faktiskt. Jag känner mig som en överkörd förälder där jag sitter och förväntas skratta, jag känner mig som en torrboll, som en socialsekreterare med block och penna i högsta hugg, jag kan liksom inte se det komiska i det här, det går inte.
Jag fnissar EN gång, i EN scen och den innefattar en speldosa, en såndär ballerina som snurrar. Sen var det 115 minuter till. Jag vet inte vad filmen vill säga. Att Tina Fey har skitsnygga tuttar? Att kvinnor också kan vara barnsliga och ”crayza loss”, dricka sprit, röka på, titta på muskulösa män, dansa till enkel koreografi, klättra i berg, ragga med hjälp av sexuella trakasserier, bete sig som svin mot sina föräldrar och bli förlåtna? Sorry, men jag visste allt det där innan. Kom med nåt nytt. Snälla.
I avsnitt 35 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna lilla film. Och vi har rätt olika åsikter om den vilket alltid är uppfriskande.
