THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.

 

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?