Etikett: John Getz

Publicerat

ZODIAC

Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.

The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.

Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.

Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.

Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.

Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.

Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).

Här finns filmen.

Publicerat

BLOOD SIMPLE

Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.

Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.

Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).

Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.

John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild.  Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).

Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]