7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!

Dagens duo: VENUS AND SERENA

Gosh vad man är bortskämd med bra dokumentärer! Jag märker det så tydligt när jag ser motsatsen, alltså såna som inte är sådär jättebra. Venus and Serena är en sån. 99 minuter tennisdokumentär om idrottsvärldens coolaste och mest framgångsrika systrar, Venus och Serena Williams, en film som på pappret borde vara superintressant men som blir just ingenting på grund av skit bakom spakarna. Jag har liksom ingen annan förklaring än att regissörerna Maiken Baird och Michelle Major faktiskt inte har koll på vad dom pysslar med.

Ett tips till Maiken och Michelle – kolla in Sportspegelns årskrönika. Leta upp gamla avsnitt av Lilla Sportspegeln, äsch vad fan det räcker om ni kollar in Sportnytt vilken torsdagskväll som helst om det bjuds på en kortintervju med någon sportutövare, det är mer nerv i ett trettio sekunder långt inslag i ett tio minuter långt sportnyhetsprogram än i denna sportdokumentär i långfilmsformat och det gör mig faktiskt lite förbannad.

Historien om systrarna Williams är nämligen jättespännande. Uppväxta i Compton, i det kaliforniska ghettot, med en pappa som tiggde använda tennisbollar utanför sportanläggningar, la dom i en kundvagn och drog hem den till sina tjejer, tränade med dom, slet som en tok för att ge dom ett bättre liv. Den bästa och enda lösningen han kunde komma på var att dom båda skulle bli bäst i världen på tennis. Och det blev dom. Båda två.

Ja du hör ju vilken stark grundstory det finns där, det är ju bara att börja gräva vidare men nej, Baird och Major väljer att göra filmen till stora delar som en reklamvideo för systrarnas största tennissegrar – med sedvanlig ”tuff” musik lite för högt i bakgrunden (och DÄR har dom ännu mer att lära av TV-sporten!). Varenda gång det hettar till och blir riktigt intressant så klipps det till något fluffigare och ytligare.

Det är inte bortkastad tid att se filmen, det är bara synd på så goda ärtor. Det kunde ha blivit så himla mycket bättre.

Att säga att Venus Williams och Serena Williams är något annat än den i princip perfekta duon vore tjänstefel. Om nån begåvad filmare INTE gör en kanondokumentär om dessa systrar så är det också tjänstefel. Går det att göra en remake på The Blob går det att göra en remake på Venus and Serena.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.