BRÄND

Vi är ööööööverallt” skanderar ett av Stockholms mindre trevliga fotbollslag allt som oftast på publikplats. Jag vet en skådis som skulle kunna sjunga samma ramsa fast byta ut ”vi” mot ”jag”: Alicia Vikander. Hon ÄR nämligen överallt just nu. Precis överallt.

Nu har hon verkligen ingen stor roll i dagens film men hon är med och hon spelar mot Bradley Cooper, det är inte så många svenska skådisar som kan skryta med den grejen. Det är inte skrytläge för Bradley Cooper heller, hans rollprestation som den otrevlige stjärnkocken Adam Jones som pajat sitt liv med knark och divalater hör inte till den övre halvan i hans CV direkt.

Jag vetetusan vad det är som gör att den här filmen inte alls funkar, matfilmer brukar ju vara mysiga (kolla bara på Chef) MEN jag antar att det krävs rollfigurer som man bryr sig om för att filmen ska flyga. Adam Jones är så svårgillad att jag önskar att han skulle stoppa näven i fritösen ”baraföratt”. Det är dålig karma på den snubben, dom där blå ögonen hjälper föga.

I övriga roller ser vi till exempel Sienna Miller, Omar Sy, Daniel Brühl, Emma Thompson och Uma Thurman men ingen av dessa skådisar har tillräckligt matnyttiga manuskort för att kunna göra någon större skillnad för helheten. Det mest sevärda är kanske Sienna Millers bristfälligt tvättade hår filmen igenom.

Det pratas bränd kock i avsnitt 28 av Snacka om film. Här är länken dit om du vill lyssna.

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.