Etikett: John Wood

Publicerat

FINDERS KEEPERS

Shannon Whisnant köper en grill på auktion. Väl hemma med grillen öppnar han locket och får till sin fasa se en fot. En människofot.

Han ringer polisen och efter lite efterforskningar visar det sig att foten tillhör en man vid namn John Wood som blev av med foten i en flygolycka 2004 och John vill ha sin fot tillbaka. Det vill dock inte Shannon. Han anser att han köpte grillen ”i befintligt skick” och att foten ingick i köpet. Han har dessutom börjat göra business på foten, tar entréavgift av nyfikna som vill se grillen (och foten), trycker upp t-shirts med sitt eget fejs och kallar sig The Footman.

Shannon och John är riktiga människor och foten-i-grillen-historien är i allra högsta grad sann. Finders keepers är således en dokumentärfilm och som sådan är den både skitfånig, intressant och riktigt bra gjord.

Det som gör den fånig är att själva grundstoryn är så dum så klockorna stannar, men det finns säkert miljarder såna här historier i världen med människor inblandade som verkar sakna både en och två hjärnceller. Samtidigt är det spännande att komma nära personer som är SÅ långt ifrån en själv och som tänker och agerar så totalt annorlunda mot dom allra flesta av oss. Alltid lär man sig nåt.

För egen del lärde jag mig att hålla mig långt borta från människor vars största dröm här i världen är att ”bli känd” samt att aldrig någonsin köpa en begagnad grill.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Sabrina

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.