Sabrina

18 september, 2011

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.

{ 6 comments… read them below or add one }

Anders september 19, 2011 kl. 06:23

Vart har Julia Ormond tagit vägen? Jag såg henne senast i en sliten liten biroll i Benjamin Button men det känns som om hennes karriär är utdöd. Har jag fel?

Svara

Fiffi september 19, 2011 kl. 08:41

Anders:
Hon har (enlig Imdb i alla fall) gjort en del filmer men det är inte många som nått mina ögon. Inget hyperintressant direkt. Synd tycker jag.

Svara

Anders september 19, 2011 kl. 15:36

Det är tråkigt att hon inte är “med i matchen” längre. Tyckte hon gjorde en riktigt bra insats i Höstlegender mot Brad Pitt. Vi får hoppas att en spännande regissör som Darren Aronofsky eller PT Anderson erbjuder henne en bra roll och lyfter upp henne i rampljuset igen.

Svara

fiffi september 19, 2011 kl. 18:35

Anders:
Det finns ju skådisar med en än mer avsomnad karriär som fått värsta boomen så än räknar vi inte ut henne. Okej? 🙂

Svara

Anders september 20, 2011 kl. 05:42

Japp! Jag låter hennes nummer vara kvar i mobilen 🙂

Svara

Sofia september 20, 2011 kl. 05:59

Ormonds karriär är något av ett mysterium, hon var ju hur het som helst, det kom en drös med filmer och sedan alldeles…tyst. Nobbade hon fel producent?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: