BLAZE

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen ”man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är ”intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes ”liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?