BLAZE

14 november, 2018

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok “Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen “man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är “intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes “liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia november 14, 2018 kl. 10:31

Nå, de lyckades ju dricka en hel del öl där ute i skogen också 😉

Vi är helt överens om tempot men till skillnad från dig gillade jag soundtracket en hel del.

Svara

Fiffi november 14, 2018 kl. 22:06

Sofia:
Jag kanske ska ge soundtracket en chans till nångång när jag behöver komma ner i varv….och somna 😉

Svara

Henke november 14, 2018 kl. 10:40

Filmen är såklart ganska hårt kopplad till dess musik och precis som musik så passar den inte alla. Jag älskade musiken, det är samma sorts musik som jag lyssnar på från gubbar som Neil Young, Johnny Cash och Waylon Jennings, och jag älskade filmen likaså. Men såklart att den inte är för alla. Som med musik i allmänhet alltså.

Jag tyckte att filmens tempo hade en egen funktion, en viktig del i hur historien berättades. Hatten av till Ethan Hawke för det modiga valet. Men samma sak som med musiken, inte allas preferens.

Kul att ha sett den på bio i alla fall. 🙂

Svara

Fiffi november 14, 2018 kl. 22:04

Henke:
Håller med, det var fint att se den på bio utan distraktioner. Tror att det här hade varit urtypen av en sån film som fått mig att fippla med mobilen om jag sett den hemma. 🙂

Svara

Cecilia november 14, 2018 kl. 21:45

Håller med om att filmens tempo, eller snarare fokus, ibland dippade och att filmen som helhet kändes rätt ojämn. Det kändes lite som att stå och vaska sand, man ville ändå fortsätta eftersom det då och då dök upp en guldklimp.
Ps. Men du, karln var bara 39 när han dog, inte 50 🙂

Svara

Fiffi november 14, 2018 kl. 22:02

Cecilia:
1949-1989, det är väl femtio år? 😀 😀
Skämt åsido, jag och huvudräkning är inte homies direkt 😉

Svara

Cecilia november 14, 2018 kl. 22:14

Nej det är 40 år 🙂 Men han hann aldrig fylla 40 för han blev skjuten i februari och har födelsedag i december. Eftersom jag heller inte är någon hejare på huvudräkning så kollade jag upp detta på Wikipedia som anger 39 som ålder. Sedan att Dickey ser ut och känns yngre än verklighetens Foley får en ju tro att han var ännu yngre…

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: