MÖRKA VATTEN

Ett gulligt par på båtsemester. Ett inte-så-gulligt par som tränger sig på. Det gulliga paret går med på att ge det inte-så-gulliga-paret skjuts en bit på vägen och det skulle det gulliga paret med facit i hand inte ha gjort.

1989 kom den i stort sett ultimata filmen i denna subgenre som jag kallar Båtpsykopater: Lugnt vatten. Då var det Sam Neill och Nicole Kidman som brottades med psykot Billy Zane i en liten båt mitt ute i ingenting. Fyra år senare kom den här TV-filmen som lider av oöverstigliga Lugnt vatten-komplex men som ändå börjar rätt bra.

Morgan (Rutger Hauer) och Kit (Karen Allen) är high school sweethearts och har varit gifta i en herrans massa år. Nu ska dom försöka hitta tillbaka till varandra efter Morgans hjärtinfarkt genom att bege sig ut på en lååång båtsemester. Dom träffar Gil (Eric Roberts), en före detta klasskompis, på en skolåterträff och med sig har han snygga frun Ronnie (Connie Nielsen). Gil jobbar som tandläkare och känns mer än skum för alla med någotsånär god syn men snälle Morgan säger ja när Gil ber om båtskjuts till Palermo. Kit surar ur, fullt förståeligt.

Eric Roberts spelar sällan snällis och så även icke här. Rutger Hauer däremot, han är snäll, lite skönt överviktig och….Rutger. Första halvan av filmen är riktigt bra, jag fastnar för karaktärerna och det känns lite spännande även om jag fattar varenda steg som komma skall. Men sen händer nåt, filmen börjar gå på tomgång och slutet är rent av skrattretande. Lite synd tycker jag. Jag får känslan av att manusförfattaren fick sparken halvvägs in i produktionen och att den som fick ta över arbetet var analfabet.

 

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.