STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

WHALE RIDER

När Paikea (Keisha Castle-Hughes) föds dör hennes mamma och tvillingbror. Brodern, den nu döde, var utvald att bli någon slags hövding för deras samhälle, en valryttare, men när han dog var det inte systern som naturligt skulle ta över ”tronen”, nejdå inte alls, snarare var det hon som blev syndabock för eländet, i alla fall i farfar – patriarkens – svarta ögon.

Den fjärde filmen jag fick i present av Henke på Fripps filmrevyer var även den en film jag inte sett och som jag antagligen heller aldrig skulle se om det inte var i detta sammanhang. Jag börjar tycka om det här sättet att se på film mer och mer.

Maorierna har traditioner som känns ganska svåra att förstå sig på och som känns otroligt mossiga men den här filmen lyckas ändå visa dessa med respekt. Trots det sitter jag och argar upp mig, främst över farfarn som beter sig precis sådär gubbluderaktigt som äldre män gör som är vana att bli daddade och som tror att världen kretsar krig hans navel allena. Rawiri Paratene som spelar farfar Koro gör det med den äran då det inte kan vara någon enkel roll att åta sig och den då blott 12-åriga Keisha Castle-Hughes spelar inte flickan Pai, hon är henne. Över lag gör skådespelarna ett gott jobb. Dom känns ”vanliga”, historien blir trovärdig och tack vare dom blir ingenting överdrivet.

Whale Rider är en vacker film med ett kontemplatorisk lugn, ganska olik filmer jag normalt ser. Att jag valde den som frukostfilm en vardag när jag hade sjutusen grejer på min to-do-list visade sig vara ett bra drag då den gav mig hundra minuter av välbehövlig mental och kroppslig vila.

Filmen förändrade inte min världsbild men jag tycker den är både fin och sevärd. Att tjejer får kämpa för att visa att dom kan det killar tros kunna redan med bröstmjölken är ingen nyhet tyvärr. Vad Henke själv tycker om filmen kan du läsa här.