L4YER CAKE

 

 

 

 

 

 

 

 

Det börjar som så många gånger förr. En gangster ska göra den sista stöten innan det är dags att dra sig tillbaka. Suck. Att dom aldrig lär sig att man aldrig någonsin i något enda läge ska göra det där uttalat sista. Man ska aldrig åka det där uttalade sista åket i slalom, man ska inte springa det där uttalade sista varvet i skogen och man ska definitivt inte hoppa den där sista gången över hopprepet som sitter tajt uppspänt mellan köksstolen och diskbänken. Man kan få klara sig många år utan framtänder. Fråga mig. Det var jag som hoppade. ”Bara eeeeen gång till mamma. Sista, jag lovar!” Kaslaffffss. Hejsvejs tandläkarn.

Mr X (Daniel Craig) är en knarklangare från West End som planerar att sluta sitt gamla liv och börja på ett nytt men så får han den där frågan om den sista stöten, det sista uppdraget och han tackar ja. Det gäller försäljningen av en miljon ecstasytabletter och visst skulle det ge en stor hög sköna pund när allt är över men Mr X har dock inte kalkylerat med att knarket är stulet. Man kan säga att han hoppade den där sista gången och att han skulle ha varit glad om det bara var två mjölktänder i överkäken som rök.

Det var tydligen rollen som Mr X som gjorde att Daniel Craig blev aktuell som James Bond. Jag kan förstå det. Layer Cake är en bonnläppsversion av Bond som andas en hel del Guy Ritchie i hans bästa stunder. Jag gillar Daniel Craig även när han inte tar av sig kläderna, han är en trovärdig skådespelare i det mesta han företar sig och här funkar han finfint.

Mitt problem med filmen är att jag inte ser nåt problem. Jag engagerar mig inte trots att huvudrollsinnehavaren sitter brutalt i skiten, det blir bara en axelryckning, en gäspning, ett jaha för mig. Filmen i sig är absolut inte dålig men det är heller inget jag kommer bära med mig på minnenas promenad. Daniel Craig däremot, han har mycket av sin framtid att tacka den här filmen.