HELLO LADIES: THE MOVIE

Igår handlade 40% av fredagsfemman om Stephen Merchant, hans TV-serie Hello Ladies och hans rollfigur Stuart Pritchard som jag blivit så väldigt betuttad i. Eller nej, jag är egentligen inte alls betuttad i Stuart, jag tycker han är en hemsk människa samtidigt som jag kan känna empati för honom och vilja honom väl, han är verkligen en Loser med stort L. Serien däremot, den tog jag till mitt hjärta sådär alldeles direkt och hela säsongen avnjöts i ett huj nedbäddad under ett täcke på balkongen en sommarnatt för en vecka sedan.

När sista avsnittet var slut förstod jag inte hur jag skulle orka vänta på en säsong 2, det kändes alldeles oöverstigligt jobbigt, så när jag såg att HBO hade Hello Ladies: The Movie bland sina filmer tog det inte många sekunder innan jag högg den också. Även den som balkongmyssällskap såklart.

Det glädjer mig att Hello Ladies fungerar precis lika bra i långfilmsformat som i halvtimmesavsnitt. Jag hade gärna sett att filmen var längre än dom 85 minuter jag fick hålla till godo med men å andra sidan hade filmen en tydlig början, mitten och slut, det kändes inte som ”bara” ett långt TV-serieavsnitt.

Om du får för dig att se filmen utan att ha sett TV-serien kan jag inte göra annat än att hytta med fingret och säga no-no. Filmen är ingenting om du inte sett serien och har koll på rollfigurerna. Du måste ha lite mer kött på benen, mer förhandsinformation, när det gäller Jessica, Wade, Kives, Glenn och Stuart.

Utan att spoila för mycket kan jag nämligen säga att den där säsong 2 som jag så innerligt längtar efter, ja, det lär inte bli nåt med det. Hello Ladies: The Movie känns som en fin ihopknytning av seriesäcken och filmen ger TV-serien ett äkta och värdigt slut. Tyvärr. För jag vill se MEEEEER.