DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.

 

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.