ANNA KARENINA

14 februari, 2013

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte “får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

{ 9 comments… read them below or add one }

Henke februari 14, 2013 kl. 08:06

Ok, så det var inte Anna Karenina…

Svara

Fiffi februari 14, 2013 kl. 08:20

Henke:
Anna Karenina…som…..?

Svara

Henke februari 14, 2013 kl. 12:58

Något du hintade om på fikat i lördags… 🙂

Svara

Fiffi februari 14, 2013 kl. 13:03

Henke:
Aha, det var det du menade.
Men jo, Kiera är bra här, så bra hon kan vara i alla fáll men det är kemin mellan henne och Aaron T-J som gör att filmen som helhet funkar. Men ja, hon funkar här även för en surkart som mig 😉

Svara

Henke februari 14, 2013 kl. 13:36

Verkar som att du kopplade ihop något annat där. Du hintade om två filmer på kort tid som…

Svara

Fiffi februari 14, 2013 kl. 13:49

Henke:
Ahaa, det var SÅ du menade. Du får inte vara så luddig 😉

Det kommer en recension inom en alldeles jättesnar framtid som ger dig svaret på frågan: vilken är den andra filmen som är en fullsmockarfemma? För visst var det det du menade? 🙂

Svara

Henke februari 14, 2013 kl. 15:21

Hurra!

Svara

Henke februari 14, 2013 kl. 15:23

Wallflower?

Svara

Fiffi februari 14, 2013 kl. 15:28

Henke:
Nix, inte den. Fast recensionen av den skulle ha kommit upp imorgon eftermiddag men nu får den flytta på sig ett tag eftersom jag ska göra mitt singel-experiment ikväll – gå på biopremiär ensam i en salong proppsmockfull med alla-hjärtans-dags-firare. Kan bli skoj! 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: