Etikett: Lasse och Ulla

En film om livslång kärlek, det kan vara det finaste som finns att titta på. En film om Altzheimer kan vara det totalt motsatta. Dokumentärfilmen om Lasse och Ulla handlar om en kombination av dessa tu och jag sitter framför TV:n med en klump i halsen stor som en kålrot. Jag sväljer och sväljer men den åker inte ner, den åker å andra sidan inte upp heller och jag glädjer mig åt det lilla precis som Ulla i filmen får göra.

Efter 58 år som gifta och 70 år i varandras sällskap kan dom varandra utan och innan. Lasse jobbade som jurist vid Stockholms stadshus, Ulla var lärare och dom hade planerat för en lugn och skön ålderdom i stugan på Arholma i Stockholms skärgård. Så blir Lasse sjuk och alla planer kapsejsar. Livet förändras, ingenting blir som förr och Ulla måste ändra på rubb och stubb i sitt sätt att vara och leva för att kunna vårda Lasse och orka med.

Det är ingen enkel match att hänga med i hans sjukdom, Altzheimer är vidrigt på det sättet. Att inte bli igenkänd av den som står en närmast i livet, jag vet inte om jag kan tänka mig något värre. Ulla beskriver deras djupa samtal med värme i rösten, samtalen som gått som en röd tråd genom deras gemensamma liv men som nu är ett minne blott. Lasse pratar men vet inte om vad. Ulla svarar så gott hon kan. Fan så tragiskt det är.

Filmaren Johanna Winblad har följt Lasse och Ulla under nio års tid och resultatet blev en varm och mänsklig film om livets kanske största fråga: hur gör man för att orka leva dag ut och dag in med sorg? Mina tankegångar fortsätter när jag ser filmen,  jag undrar hur mycket man kan kräva av sig själv i det här läget, jag undrar hur jag hade gjort om jag var Ulla. Nånstans tror jag att dagens äldre generation är mycket bättre på att se bortom sig själv och sitt ego, att spotta i näven och ta tjuren – livet – vid hornen än vad min generation och dom yngre kommer att vara. Jag tror att vi är alldeles för uppfyllda med vår egen storhet och med vårt eget självförverkligande, jag tror att par som Lasse och Ulla kommer att vara utrotningshotade om en 20-30 år.

Livslång kärlek är en vacker tanke. När Ulla pratar om sin kärlek till Lasse gör sig kålroten påmind och jag känner så mycket empati för henne att jag skulle kunna åka runt som knalle och sälja det på burk. Varför kan inte snälla och lyckliga människor få fortsätta vara det livet ut? Varför måste sjukdomar som Alzheimer finnas?

Jag tror att filmen om Lasse och Ulla kan fungera som ett stort mjukt plåster för par som är i samma situation. För någon som precis fått diagnosen kan filmen säkerligen kännas hjärtskärande men den visar ändå att det går att ha ett förhållandevis gott liv som sjuk bara man får rätt vård, hjälp och stöd. Det är värre för den som är frisk och blir lämnad kvar.

Ulla är min hjälte.