JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

SPIDER

På biografen Victoria på Götgatan i Stockholm finns det en salong som är så liiiiten så liiiiiten. Är det mindre än tio personer i publiken kunde man lika gärna ha väntat in filmen på DVD och dragit in TV:n i städskrubben hemma.

Jag och en kompis såg Spider på denna salong dagarna efter premiären och vi var själva, helt själva. Två personer och en psyksjuk Ralph Fiennes, det är klart att det är en bioupplevelse jag minns och det ganska väl.

Spider (Ralph Fiennes) är ingen frisk man. Han är heller ingen man som jag tror luktar gott eller som behärskar konstformen tango. Han har bott på nåt institut för behandling av sin schizofreni i många år men är nu utskriven och väldigt långt ifrån kurerad. Via tillbakablickar får vi reda på hur uppväxten varit och hans relation med sin mamma, den relation som för många verkar vara den svåraste, djupaste och mest komplicerade av dom alla.

David Cronenberg är en regissör med många strängar på sin lyra. Till skillnad mot tex Woody Allen så vet man aldrig riktigt vad man får när man ser en Cronenberg-film. Det kan bli precis vad som helst. Det kan vara både högt och lågt, toppenbra eller jättekonstigt eller en kombination av hela tjofaderittan men det jag alltid vet är att det är något annorlunda jag kommer att få se.

Spider hamnar i facket ”udda och ganska beige” men det är långt ifrån en ointressant film. Lite långsam, lite illaluktande på det där ammoniak-viset och om jag ska fantisera ihop ett ljud som jag får i huvudet när jag tänker på filmen så är det smacket som blir när man håller munnen stängd, tar tag i ena kinden och drar utåt. Ett litet anspråkslöst klafs-smack sådär.

Att säga något annat än att Ralph Fiennes är svinbra på att spela psyksjuk vore rent idiotiskt för han ÄR bra här. Dessutom är han inte i närheten av att ta av sig kläderna, nej här gör han tvärtom, här är det fyra lager ljusbruna skjortor plus en kavaj som gäller.

Till förtexterna bjuder Cronenberg oss på något som vid första anblicken är flagnade putsväggar. Det är det inte, det är Rorschachtest i sin allra mest utvecklade form. Jag ser bland annat en trollslända med mangaögon och hängtuttar och en man som röker cigariller genom näsan.

Eller så är det bara flagnande putsväggar.

Inte vet jag.

Men jag ser ju vad jag ser.