Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.
Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.
Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?
Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.
Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.
Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.
En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.
Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.
”Spyskalle”. Att se Ensam hemma och läsa den svenska textningen ger upphov till en del funderingar. Vad ÄR en spyskalle egentligen? Nån som har en aning? Är det ett ord någon levande människa någonsin uttalat? Jag är skeptisk.
Jag tvivlar på att det finns någon som inte känner till handlingen i Ensam hemma men för dig som bott i ett gryt i skogen och livnärt dig på harsyra och stenlav sedan 1990 kommer här en komprimerad förklaring: 8-årige Kevin (Macauley Culkin) har oavsiktligt blivit lämnad ensam hemma när resten av familjen åkt iväg på semester över jul. Han tvingas hantera situationen och ensamheten på allehanda finurliga vis och när det sen dyker upp ett par inbrottstjuvar som grädde på moset tvingas Kevin bli kreativ på fler sätt än ett.
