MAD MAX: FURY ROAD

Om jag ska börja från början så är jag inget fan av Mad Max-filmerna. Dom tre filmerna från 1979, 1981 och 1985 regisserade och påhittade av George Miller med Mel Gibson som Mad Max med uppspärrade ögon och sandig hockeyfrilla skulle sammantaget få en fyra av mig om jag skulle betygssätta direkt från minnet. Mad Max 1/5, The Road Warrior  2/5 och Mad Max beyond Thunderdome 1/5.

Förutsättningarna för att se George Millers nya skapelse var därmed jättebra, utan ironisk underton. Låga förväntningar är – liksom ett gott samvete – den bästa huvudkudden. Att Tom Hardy spelar Max gör visserligen en hel del för min sugenhet att se filmen, kanske inte för att han allena kan rädda den om det visar sig vara ännu ett ökentorrt postapokalyptiskt actionhaveri, men jag vet att han inte kommer göra bort sig. Han kommer vara den bästa Mad Max som går att frambringa. Att Charlize Theron har den kvinnliga huvudrollen som Furiosa gör mig ännu mer trygg. Hon är alltid bra, precis lika stabil som Tom Hardy.

Så jag köper mig en biljett, väljer bort 2D för en gångs skull då jag vägrar sätta mig i nån liten skitsalong med 70-tumsduk för att se den här filmen. Precis som med Furious 7 så känns det som att ju större duk och ju högre ljud desto bättre kommer jag tycka om filmen och med facit i hand (och brist på IMAX på hemmaplan) tänkte jag rätt.

Mad Max anno 2015 är ingen film, det är en upplevelse. Det är bara att tömma hjärnan, släppa sargen och bege sig in i en värld som osar högoktanig bensin och sällantvättade skinnkläder. Mad Max anno 2015 är en mash-up av öken-rock-opera, Pimp my ride och en helkväll med Cirkus Cirkör och 3D:n utnyttjas på ett ypperligt sätt.

Det brummas, gitarr-riffas, gasas, skriks, skjuts, sprängs, floffas, sploffas, kloffas, sprayas lite silverfärg, dödas, vattnas, tankas, lagas, rejsas, grejsas, funderas och dödas. Det sistnämnda en hel del. Mycket död blir det men det dödas på kreativa sätt och blir – faktiskt – aldrig tråkigt. Nej trist hinner jag inte ha för det går undan från första scenen till den sista och enda gången jag suckar är åt det klyschiga citatet i slutet på filmen.

Jag tycker det var härliga två timmar i sällskap av Max, Furiosa och resten av gänget. Jag gillade att hela filmen sjuder av Girl Power Deluxe och att den är snygg som ett helvete. Varenda scen skulle gå att pausa och tryckas som fototapet.

Sen måste jag tillägga att det trummas en hel del. Jaaaa….mmmm….samma typ av trummande som i The Dark Knight Rises….och Tom Hardy har en mask för ansiktet….och han pratar. Så SJÄLVKLART får filmen en redig fyra. Mitt logiska tänkande slutar nämligen fungera när dessa tre parametrar möts. Som tur är händer det inte alltför ofta.

Jojjenito har också sett Mad Max. Här är hans tankar om filmen. Filmparadiset går nästan ner i brygga av filmen, liksom Flmr-Steffo, The Nerd Bird-Cecilia,  film4fucksake och Filmitch. Fripps filmrevyer är aningens mer kritisk, liksom Sofia. Plox har också skrivit om filmen och nu även Movies-Noir.