IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.