INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

”APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen ”bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt ”bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte ”bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

IT FOLLOWS

Om du någon gång undrat hur viktig musiken är för en film – se It follows så förstår du.

Suggestiv elektronisk musik a la vilken gammal hederlig John Carpenter-film som helst, eller Drive för den delen och jag bara myser. Härligt är det. Jag märker hur jag liksom…vaknar. Filmen växer och jag lyckas på nåt mycket underligt vänster hålla mig koncentrerad på handlingen trots att det är bra jävla oroligt i salongen. Prat och smask och konstiga ljud, högljudda gäspningar och vanligt spring. Herreguuuud så många överfulla urinblåsor det var under just denna visning.

It follows är en skräckfilm som – håll i hatten nu, rita kors i taket, kasta salt över axeln, lägg inte nycklarna på bordet, gå inte under en stege och undvik A-brunnar – känns superfräsch! Handlingen är helt nyuppfunnen och det är inget man är direkt bortskämd med om man gillar denna genre. Men det är också detta fräscha som gör att det ofräscha i filmen känns så alldeles onödigt.

Som första scenen till exempel. En ung tjej med vitt linne som spänner över brösten, korta silkiga pyjamasshorts och röda högklackade skor med sylvassa klackar kommer springande. Hon försöker uppenbart fly från något/någon och hon klapprar fram på asfalten med dom där jävla klackarna. ”Men ta av dig skorna då dumjävel!” vill jag utbrista eller kanske i en lite snällare ton:  ”Hur tänkte du nu?”. Det känns som om manusförfattaren och regissören David Robert Mitchell borde kunna bättre än att trilla ner i dessa tröttsamma svarta skräckfilmsfloskelhål som man sett tuuuusen gånger förut. Samma kläder men med ett par gympadojor på fötterna hade räckt för att kännas nytt.

Det finns lite fler saker med filmen som jag är tveksam till men jag väljer att inte gräva ner mig i dessa, det känns både onödigt och orättvist. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Maika Monroe är jättebra i huvudrollen som Jay, det är schysst att filmen utspelar sig i Detroit av alla amerikanska städer, det är härliga omgivningar och en otroligt skön stämning filmen igenom och – som sagt – den nyskapade idén att detta ”förföljande något” överförs via sex som vilken könssjukdom som helst har åtminstone jag aldrig sett på film förut. Samtidigt är det klurigt, ligger det nån sunkig moralisk filt över filmen, skuldbeläggande av sexuellt aktiva ungdomar?  Jag vet inte, jag avstår att analysera filmen på det sättet just nu.

It follows är alltså en nyskapande skräckfilm men den är mindre läskig än jag önskade och trodde. Den har en hel del bra scener och visst fick jag en liten hurv längs ryggraden ett par gånger. Betygsmässigt får den en stark trea, så stark att den är på väg att tippa över till en fyra.

Jag såg filmen med Jojje och Joel. Länkar till deras texter kommer när inläggen är publicerade. Och ja, vi sprang alla tre när en gul sopningsbil ”jagade” oss över Hötorget. Fan vet vem som körde.

Nu har Sofia också skrivit om filmen, likaså FlmrFilmparadiset och film4fucksake.

Filmmusiken kan du lyssna på här.