INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

1 juli, 2016

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

“APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen “bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt “bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte “bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Jojjenito juli 7, 2016 kl. 13:06

Nej, precis, det går bara inte att ge den här ett bättre betyg än ettan. Själlös var ordet. Håller med om Goldblum och Pullman som behållningen.

Svara

Fiffi juli 8, 2016 kl. 07:09

Jojjenito:
Nu med filmen i backspegeln, det som fastnat mest, mitt kanske _enda_ minne av filmen är Bill Pullmans skägg. :/

Svara

Sofia juli 11, 2016 kl. 14:00

Skäggfilmer är iofs inte det sämsta men det här lät ju ärligt talat rätt deprimerande…

Svara

Fiffi juli 13, 2016 kl. 09:08

Sofia:
Jo….men inte SÅ deprimerande ändå. Det är intressant med filmer som verkligen INTE är bra MEN man upprörs inte. Det är kanske sämsta sortens filmer, när inte ens en känsla av ilska, besvikelse och frustration stannar kvar?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: