A QUIET PLACE

Det är söndag eftermiddag när jag skriver den här texten. Ungefär ett dygn har gått sen jag satt på Filmstaden Sergel ihop med mina filmspanarvänner (och en i princip helt fullsatt salong) och eftermiddagstittade på skräckfilmen A quiet place.

Det här är John Krasinskis andra film som regissör men långtifrån den sista hoppas jag. Jag har nämligen ont. Jag har träningsvärk i överarmarna, jag har ont i axlarna och käkarna. Jag satt så nedsjunken i fåtöljen, spände kroppen som en såndär madrassfjäder i en gammal säng, en sån som ibland får för sig att släppa taget och låta ”pjjåååång” och lät ”nejnejneeeeej nämen NEEEEEEJ” under stora delar av filmen. Det var länge sedan, väldigt länge sedan som jag var lika rädd i en biosalong. Kan det ha varit Sinister? Ja, kanske.

A quiet place är något så ovanligt som en skräckfilm som lyckats med alla sina premisser. Grundhistorien, en postapokalypisk värld där dom överlevande av någon anledning måste vara tysta, är intressant. Familjekonstellationen består av en mamma (Emily Blunt), en pappa (John Krasinski), en storasyster (Millicent Simmonds), en mellanbror (Noah Jupe) och en lillebror (Cade Woodward) och jag bryr mig om hur det går för dom alla. Sen är det skräckelementet. Hotet. Det uppenbarligen vidriga. Ja jag erkänner utan omsvep att den grejen skrämmer SKITEN ur mig. CGI eller inte, det funkar på mig. Som FAN funkar det!

Familjen måste alltså av en viss anledning minimera alla typer av ljud. Dom vandrar runt barfota, försöker lösa vardagsbestyren med så lite inblandning av hårda prylar och biljud som möjligt och dom pratar med hjälp av teckenspråk, något som kommer naturligt då dottern i familjen är döv (och hon är det inte bara i filmen, skådespelaren Millicent Simmonds är döv i verkligheten också). Tillsammans försöker dom leva ett så pass vanligt liv som det är praktiskt möjligt men att leva under detta hot är ingen lek och det är något som känns ända ut till mig som tittar.

Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

Emily Blunts ansikte är som klippt och skuren för dialogfattiga filmer och kärleken mellan henne och John Krasinski känns så naturlig som den bara kan göra mellan ett par som varit tillsammans länge (tio år i deras fall). Barnskådespelarna är jättebra och effekterna är inget annat än absurt perfekta precis som Marco Beltramis musik. Att filmen känns som en kreativ mix av The Road, Maggie, Inside och 10 Cloverfield Lane gör såklart att alla som känner till min filmsmak det minsta inser att det här är BULLS EYE för ett högt betyg.

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar och betygsmässigt står den verkligen och väger mot en femma. Den står och väger så starkt att jag ger efter, jag gör en Nike-logga helt enkelt. JUST DO IT! Jag ger A quiet place en full femma. 4,5 för filmen och den sista halvan för att jag blir så rättigenom LYCKLIG av att se filmer som vill presentera något nytt och som gör det med både själ, hjärta och begåvning.

 

 

.

A quiet place är månadens filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med Sofia, Cecilia och Jojje. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.