MY DINNER WITH HERVÉ

”His real life was the biggest fantasy of all.” Det är denna films tagline och den man vars liv den åsyftas är Hervé Villechaize.

Jag tror att jag enbart sett Hervé Villechaize i filmsammanhang en enda gång och det är i rollen som Nick Nack i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen. SÅ förutom att jag vet att han är en kortväxt kille vet jag ingenting, absolut ingenting. Att det nu finns en kortväxt skådespelare som inte bara är väldigt lik honom utan också väldigt begåvad och erkänd gör att Hervé – om han levt – säkerligen kunnat känna sig väldigt stolt över att bli gestaltad av ingen mindre än Peter Dinklage.

Rollistan till HBO-filmen My dinner with Hervé (vars titel väl måste vara nån form av homage till My dinner with André från 1981?) är imponerande rätt igenom. Mireille Enos, Andy Garcia, David Strathairn, Helena Mattsson som Britt Ekland och Jamie Dornan som journalisten Danny Tate som kämpar med att hålla flaskan stången och behöver göra ett brutalt jävla knäck för att chefredaktören ska överbevisas att han fortfarande har en plats på tidningen.

Jag tycker det här var en underhållande film och en bra biopic där scener från Hervés uppväxt vävs ihop med nuvarande liv OCH Dannys liv. Filmen utspelar sig 1993, vilket var Hervés sista levnadsår. Han blev bara 50 år gammal.

På nåt sätt är det alltid ett mervärde i att se biopics (även om kvaliten kan vara mycket skiftande i denna genre), man lär sig alltid något nytt och – som i detta fall – får inblick i en rätt intressant och excentrisk människas liv. En sevärd film som finns bara ett klick bort om du har HBO Nordic.

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

SABOTAGE

Jag tycker inte om den här postern. Arnold Schwarzenegger är han med keps längst fram, ja, jag känner att måste förklara för han ser mer ut som David Letterman än sig själv på bilden. Men att jag inte tycker om affischen beror på nån känsla den utstrålar, nåt som inte alls passar ihop med filmen jag nyss sett.

Regissören David Ayer har tidigare gjort Training Day och End of watch, två mörka och realistiska filmer om poliser som kanske inte alltid beter sig som poliser ska och bör göra. Sabotage är nåt liknande men ändå verkligen inte. Sabotage skulle kunna ha blivit en riktigt bra film men den misslyckas på en hel del punkter.

Arnold Schwarzenegger är inte rätt i rollen som John ’Breacher’ Wharton, chefen/ledaren för en insatsstyrka som verkar vara specialutbildade för att spränga drogkarteller. Han är alldeles för mycket ”actionman” för denna typ av film och hans blotta uppenbarelse gör tyvärr att mycket av den realistiska känslan uteblir. Jag hade hellre sett någon aningens mindre känd i denna roll även om David Ayer och filmens producenter naturligtvis inte håller med. Det tokiga blir när jag ser filmen i tron att det ska vara en ”vanlig Arnold-film” och det inte är det, då blir jag besviken, så enkelspårig kan jag vara ibland. Och alla dom som är för unga för att finna något som helst mervärde i Arnolds namn på filmfodralet ser den inte alls.

Mitt andra problem med filmen är att insatsstyrkan beter sig och ser ut som en avdelning på ett vuxendagis där det blandats ”problembarn” med drogmissbruk och sociala icke-skills av alla de slag. Föga trovärdigt i mina ögon. Det känns som en självklarhet att vuxna avlönade människor – alldeles oavsett yrke – inte kan bete sig som dessa personer gör.

Jag tycker väldigt mycket om Mireille Enos som skådespelare, jag avgudar henne i The Killing och tyckte hon var med på tok för lite i World War Z och Gangster Squad. Här spelar hon Lizzy Murray och det går knappt att känna igen henne. Hon spelar över som s a t a n. Ändå är det ingenting mot Sam Worthingtons John ’Breacher’ Wharton. Jag skrattade flera gånger åt hans uppspärrade ögon, getabockskägg och övertydliga kroppsspråk.

Nu har jag neggat tillräckligt, det finns ju så många filmer som är hästlängder sämre än denna. Det är hjärndöd underhållning för stunden och Olivia Williams lyckades (som utredaren Caroline) få till ett par löööööööve-is-in-the-air-scener mot Arnie och DET kan banne mig inte vara det lättaste. Så kudos till Olivia, till det brutala våldet som inte backar för nåt och en speltid som klockar in på perfekta 109 minuter.

Fredagsfemman #133

5. Sista säsongen med The Killing

Ja. Sista. Nu är det finito på riktigt. Men vilken rackarns bra serie det har varit. Säsong 1 och 2 var båda alldeles utsökta (5/5) och sen dök det rejält med säsong 3 (2/5) för att sedan avslutas med säsong 4 (4/5). Joel Kinnaman och Mireille Enos är exemplariska vad gäller manlig-kvinnlig-partnercasting i polisserie, i min värld kan endast Scully och Mulder i Arkiv X konkurrera vad gäller personkemi. Ett bra betyg till Mireille och Joel alltså.

.

.

.

4. 80-talsbonanza

Eftersom jag är mitt upp i skrivandet, fixandet och trixandet med nya tisdagstemat blir det väldigt mycket 80-talsfilmtittande hemma nu. Jag tror att jag lätt skulle kunna fastna i att bara, resten av livet, titta på 80-talsfilm, tupera upp luggen, tugga Jenka, blanda egen Fanta Black-Orange, ta på mig mintgröna manchesterbyxor och dra Top Gun-quotes tills jag kräks på mig själv.

.

.

.

.

3. Jag älskar The Strain!!!!!

Men jag är livrädd hela tiden. En kanonkombo. Fy fan!

.

.

.

2. Stumfilm med Anna Järvinen

Imorgon och på söndag visas stumfilmen Den röda bokstaven (The scarlet letter) från 1926 på Cinemateket. Denna visning rätt upp och ner känns kanske inte som en pulshöjare men lägger man till att nyskriven filmmusik kommer att framföras på plats av Anna Järvinen blir det en hel annan sak. Det här känns som nåt jag inte vill missa. Klicka här för att läsa mer.

.

.

.

1. Malmööööö here we come!

Nästa vecka är det dags för årets höjdpunkt för en filmgalning som jag. Malmö Filmdagar drar igång och det blir film, film och åter film från tidig morgon till sen kväll OCH jag får hänga med mina härliga filmbloggarvänner flera dagar i sträck. Så jävla najs! <3

.

.

 

Fredagsfemman # 75

5. Skräckfilmssommarnätter

Jag vet att många förknippar skräckfilmer med höst och vinter men inte jag. För mig är sommaren den perfekta tiden att se riktigt mycket läskig film, det bryter liksom av mot allt det bastuvarma, jolmiga, gud-vad-vi-alla-är-brunbrända-utvilade-fräscha-lyckliga-och-SOM-vi-har-sköna-grillfester-ofta-så-vi-kan-lägga-upp-schnygga-facebookuppdateringar-för-att-visa-våra-vänner-vilket-lyckat-liv-vi-har. Tacka vet jag lite rysligheter, blod, klaffs och seriemördare – i alla fall på film. Kanske inte på statusuppdateringar.

 

4. Panschis-Baksmällan?

I början på nästa år kommer en film vars story jag tycker mig ha hört förut. Tre män åker till Las Vegas för att ordna en svensexa för sin polare, den sista singeln i gänget att stadga sig. Det går att ana komplikationer. Det går att ana dumheter. Det går att ana en väldigt massa saker förutom att Baksmällan-gänget nu är utbytt mot modell äldre: Morgan Freeman, Robert De Niro och Michael Douglas. Filmen heter Last Vegas och jag är försiktigt skeptisk-optimistisk.

 

3. När man hittar dom alldeles perfekta hörlurarna och dom inte finns att köpa längre.

Ledsenheten. Tomheten. Bitterheten. I-landsproblemet.

 

 

 

2. Mireille Enos

Idag har World War Z premiär. Nu kommer världen – äntligen – att få syn på Mireille Enos lite mer på riktigt. Hon är grym, riktigt jävla grym och nu tycker jag hon förtjänar en långfilmsHUVUDroll som är nåt redigt att bita i. Du kan se henne i The Killing också. Väldans sevärd serie och inte enbart för Joel Kinnamans skull.

 

 

1. Mitt sjätte sinne

Jag ska tycka om det, jag ska lita på det, jag ska omfamna det, använda mig av det, jag ska se det som en del av mig och jag ska inte vara rädd. Jag ska se mitt sjätte sinne och min magkänsla som nära vänner som alltid finns vid min sida, jag ska inte ifrågasätta, jag ska nicka, lyssna och säga hej. Men idag säger jag hejdå. Igen. För allra sista gången. Det kommer bli en jobbig dag, en ledsam dag men det kommer bli ett fint avslut och en början på något nytt. Jag vet att du kommer att se till att Million Voices spelas för mig många gånger till när jag behöver höra den och jag vet också att det egentligen inte borde gå. Du är ju död. Vi andra lever vidare här på jorden men det gör du också – i dina barn och för mig i mitt sjätte sinne.

WORLD WAR Z

En liten fråga gäckar mig. Vad är det som gör att biobesökare förväntas gå och se World War Z?

Är det Brad Pitts medverkan? Ja, kanske. Han ”gör en George Clooney” när han gestaltar FN-medarbetaren Gerry Lane tycker jag och med det menar jag att han spelar en vuxen man som inte nödvändigtvis är i bild enkom för att vara ögongodis. Han har liksom släppt den grejen och han spelar Gerry med en otrolig närvaro, sådär  så att jag faktiskt tror på honom när han sitter i skiten. Han är orolig, han har ont, han bryr sig. På riktigt.

Är det zombiesarna? Ja, kanske. Dom är visserligen så många så dom slutar vara läskiga, här är det mer fenomenet, att zombisarna är en pandemi som hotar att förgöra hela mänskligheten men det blir så mycket CGI att det inte känns äkta.

Är det den mörka och härliga katastroffilmskänslan som trailern bjussar på? Ja, kanske. Jag föll som en fura för den i alla fall. Den fick mig att tänka på Världarnas krig (den med Tom Cruise) och den kändes….mustig….på nåt vis.

Jag tror att det är någon (eller flera) av dessa anledningar som gör att många kommer gå och se den här filmen men jag undrar om det är nog? Kommer folk gå man ur huse, blir det en av sommarens stora filmer på bio? Jag är inte supersäker på det. Men nu med facit i hand skulle jag vilja lägga till två punkter som faktiskt hade hjälpt mig på traven om jag stod och velade  framför en massa bioaffischer och inte visste vad jag skulle se.

Den första är Mireille Enos, en skådespelare som hittills fått oförtjänt lite cred för allt hon gjort men som kommer bli stor, alltså sådär Jessica Chastain-stor! Hennes korta inhopp i Gangster Squad var bäst i hela filmen och det är inte enbart Joel Kinnamans förtjänst att The Killing blev så bra.

Den andra punkten heter Max Brooks. Max har en mamma som heter Anne Bancroft och en pappa som heter Mel. Brooks alltså. Max är dyslektiker, läste sin första bok som 15-åring och är en riktig zombienörd och det är han som skrivit romanen World War Z som filmen baseras på. Det känns som att han har koll på grejerna. Jag tror att det är mycket hans förtjänst att filmen funkar så pass bra som den gör. Historien står liksom med fötterna på jorden.

Står med fötterna stadigt på jorden gör å andra sidan jag också, kanske lite för mycket ibland. Därför kommer filmen inte åt mig, den ger mig inga känslor åt något håll. Den är väldigt välgjord, den är sevärd och trevlig på alla sätt. Godkänd, javisst, men mer än så blir det tyvärr inte.