HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Den femte filmen jag fick av Henke är en film som jag sedan innan VET är en av hans stora favoriter, det är också en film jag inte lyckats få kläm på alls. Är det en musikal? Är den så utflippad som den verkar? Vem är denne John Cameron Mitchell som skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Frågorna hopar sig och nu är det dags att räta ut frågetecknen en gång för alla.

Trodde jag.

Haha.

Så blev det inte alls.

Efter första halvan av filmen var jag tvungen att pausa och hyperventilera lite. Jag satt i soffan och kastade konfetti på mig själv, jag drog fram hela min schlagerarsenal med allt vad discokulor och blinkande lampor heter och bara njööööt. Tankarna for iväg till min favoritmusikal De tre musketörerna som spelas på Stockholms stadsteater och om Hedwig and the angry inch någonsin ska sättas upp på en svensk scen så kommer Johannes Bah Kuhnke vara tokgiven för huvudrollen som den transexuella tyskfödda punktjejenkillen Hedwig som reser USA runt för att stalka Tommy Gnosis (Michael Pitt) som toppar listorna med en låt som Hedwig själv skrivit.

Att säga att det här är en musikal är att göra det tämligen enkelt för sig. Jag ser den här filmen mer som ett komiskt drama med många musikinslag och då gillar jag ändå musikaler, det skulle inte vara nedvärderande på något vis att kalla den musikal men den är mycket mer än så. Det här är en film som får mig att skratta, gråta, sjunga med, klappa händerna, bete mig som ett jon och tacka bostadsrättsföreningen att dom satt in fungerande persienner. Det finns scener som är så fantastiska att jag faktiskt pausar och fotar (!) TV:n (med en hoppa-i-sängen-och-rocka-järnet-till-tung-musik-scen som får mig att gråta av skratt, återigen en otrolig insats av en barnskådespelare) och det finns många scener  som gör att jag skulle vilja krama John Cameron Mitchell och aldrig släppa taget.

Mitchell verkar inte ha gjort mycket av filmiskt värde varken före eller efter Hedwig och nånstans förstår jag varför. Hela filmen känns som hans bebis, som en gåva han gett till filmhistorien och som något som urlakat honom så till den milda grad att det liksom inte är nån idé att fortsätta gå på den krattade grusgången. Jag är bara så sjukt imponerad av honom! Vilken röst, vilken utstrålning, vilken skådespelare! Wow, liksom!

Första halvan av filmen är en superstark femma för mig, sen tappar den en smula men håller sig hela vägen till slutet på en stabil fyra. Jag såg om filmen direkt samma dag och kände samma sak andra gången. Betyget får bli en stark fyra men det är en film jag önskar att alla såg. ALLA.

Henkes recension av filmen kan du läsa här.