Fredagsfemman # 170

5. Hockey-VM

Sportdags igen. Okej, hockey-VM går inte att jämföra med fotbolls-VM, inte på en fläck, men ändå….det är bra kul ändå.

.

.

.

4. Aktuella biofilmer på Itunes?

Jag kan inte låta bli att drömma. Tänk om det gick att hyra aktuella biofilmer på Itunes, undrar hur mycket piratnedladdningen skulle gå ner då? Jag skulle utan att tveka det allra minsta LÄTT betala en hundring om jag kunde hyra en ny biofilm direkt in i min TV – och då bor jag ändå i Sveriges största stad där det kryllar av biografer. Hur skulle jag inte resonera om jag bodde i en mindre stad eller i en ort kanske i total avsaknad av biomöjligheter? Det känns som det börjar bli dags att tänka utanför lådan nu.

.

.

.

3. Från djupet av mitt hjärta på söndag

På söndag visas den nya svenska dramathrillern Från djupet av mitt hjärta på Klarabiografen (mer info finns här) och regissören Magnus Hedberg finns på plats. Jag är riktigt nyfiken på filmen speciellt eftersom Felice Jankell har huvudrollen, den enda skådespelaren i TV-serien 100 Code som kan vara nöjd med sin insats. Mitt enda aber just nu är att jag läst den lilla informationen som finns att tillgå på ImdB: ”Four friends are fatefully thrown into a veritable hell in this ambient and sometimes truly poetic Swedish genre drama.” Nåja. Det kan vara vettigt att sänka förväntningarna.

 

.

.

.

2. Alena

Apropå Felice Jankell, är det nån mer än jag som ser fram emot den svenska skräckfilmen Alena med nämnda Felice i rollistan (samt Helena af Sandeberg, Molly Nutley med flera), baserad på Kim W. Anderssons skräckseriebok?

.

.

.

1. Glädjen över knasbollsmanus

Idag har Big Game premiär. Det är en film som handlar om när Air Force One blir nedskjutet nånstans ovanför Finland och USA:s president (Samuel L Jackson) hittas i skogen av den 13-årige pojken Oskari (Onni Tommila) som gett sig tusan på att överleva ett dygn i vildmarken alldeles ensam. Nu hamnar han i en helt annan situation med terrorister i hälarna och presidentens överlevnad på sina axlar. Alltså, jag gillar det här!! Jag gillar det alldeles osett. Idén är så knasig och skön att jag jublar bara av att filmen blev gjord. Det känns noll procent säkert att filmbolaget kommer gå ens plus på det här men NÅN trodde på manuset och denna NÅN ska ha SÅ mycket cred tycker jag i dessa remakes-boats-och-blockbustertider. Jag ska se filmen så fort jag kan och jag HOPPAS att den är svinbra!

.

.

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.