STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

BAD NEIGHBOURS

Jag ser mig inte som en speciellt snål person men ibland, iiiiiblaaaaand, händer det att jag kan känna tillfredsställelse över att slippa betala för något som visar sig vara totalt ovärt.

När Markus deklarerade på förra filmspanarträffen att han ville välja film till nästa träff och att det var Bad Neighbours som var på tapeten så tänkte jag inget speciellt. Jaha, en komedi, kanske jag tänkte. Jaha, Seth Rogen, kanske jag tänkte. Jaha, Zac Eftron, kanske jag också tänkte. Men jag tänkte ingenting som handlade om filmens eventuella braighet eller dålighet, jag bara konstaterande att det skulle bli något helt annat än de förra månadernas svenska filmer och att det kändes ganska…befriande.

Sen kommer man till det här med livet, krockarna mellan det man vill göra och det man måste göra, jobb och sånt. Jag kunde inte fippla till det, jag kom inte loss från jobbet och jag visste det långt tid innan, jag skulle vara tvungen att avstå månadens gemensamma biobesök. Pressvisningen av filmen däremot, den krockade inte med något. Tvärtom. En ledig kväll med regn i luften, fint besök av en vän från norr och en inbjudan till Bad Neighbours som gällde för mig +1, det är klart att vi gick.

Filmen heter alltså Bad Neighbours, dåliga grannar. Filmen hade även kunna hetat Bad Students, Bad Parents, Bad Friends eller varför inte Bad Pot-Smoking-Assholes. Som så ofta i filmer med Seth Rogen i rollistan är det haschrökandet och drogliberalismen som är i fokus och jag bah zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Det är så fucking dötråkigt att titta på. Vad vill dessa filmmakare att man som åskådare ska göra? Klappa händerna åt att andra så öppet och lättsamt nyttjar dessa droger? Bli sugna på att prova själva? Tycka att rollfigurerna är supercoola? Uppskatta skådespelarna som med till synes lätthet spelar dessa roller?

Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne) är gifta och har en dotter som är ett halvår på´t ungefär. Dom är trötta småbarnsföräldrar med avdomnat sexliv och framförallt Kelly längtar ut, längtar efter vuxet sällskap och lite mer fest i vardagen. Så när en studentförening med Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen köper grannhuset och bjuder in till fest passar dom på, dom tackar ja och dom partajar som om det inte fanns en morgondag. Krökar, boffar, shottar, dansar, näckar, kissfäktas, rubb och stubb, all in. Sen försöker dom ligga med varann på köksgolvet.

Småbarnsföräldrar som försöker ligga, det är humor det, tydligen. Småbarnsföräldrar som vill ligga och som vill ligga med varandra, det är beviset på ett bra och välmående förhållande, tydligen. Att ha en fru som inte knorrar när snubben går loss på allehanda mer eller mindre illegala preparat, det är att vara i en perfekt relation, tydligen. Att ha en jättebebis till man är också härligt, tydligen.

Alltså, det är så MYCKET i den här filmen som är så dumt, så dåligt, så billigt, så korkat att jag inte vet var jag ska börja. Manus känns inte genomarbetat för fem öre, det är liksom INTE ROLIGT ALLS. Seth Rogen är BARA högljudd och teddybjörnsblåst. Rose Byrne är helt tokfel i sin roll, hon spelar över och försöker vara rolig så till den milda grad att det bara blir pinsamt. Zac Efron visar sina sex-pack. Jaha? Gääääsp. Dave Franco är bror till James aka polare till Rogen aka given som boffarnisse. Christopher Mintz-Plasse är säkert också polare till nån, det är min enda förklaring till varför han är med.

Bad Neighbours är som en lite vuxnare variant av Pineapple express, Bad Neighbours är också en film som fick spontana applåder på pressvisningen, något som väldigt sällan händer. Jag och mitt sällskap satt som två frågetecken, det sista vi tänkte på var att slå ihop händerna och skapa nån form av ljud. Peka ett långfinger åt duken hade passat bättre men det låter inte så mycket.

Gratis är gott heter det ju men när gratis inte ens är gott vad är det då?

 

 

 

Vad tycker mina filmspanarvänner om detta spektakel? Klicka dig vidare in på deras bloggar och titta efter. Sofia, Cecilia, Jojje, Henke och Markus&Erik.

 

 

THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.