Skräckfilmssöndag: SCARE CAMPAIGN (2016)

Det här med pranks verkar ju vara modernt men för egen del fattar jag ingenting av dess storhet. Att skrämma folk från vettet av till synes ingen annan anledning än ”underhållning för stunden” är för mig obegripligt. Det är nåt med det där att göra sig lustig på andras bekostnad som stör mig. Antagligen för att det är för banalt. Det är helt enkelt ett jävla sätt att rikta nån slags komikerspotlight på sig själv (som prankare) när det enda det egentligen syftar till är att utnyttja någon annans goda minne och känsloliv.

Dagens film, den australienska skräckfilmen Scare Campaign handlar om just precis det. Att pranka folk, att skrämma skiten ur dom och att filma eländet samtidigt. För att det ”är kul”. För att det är ”bra TV”. Jag blir tokig. Samtidigt, jag TYCKER att det är läskigt och jag har inga problem med att sätta mig själv in i dom utsattas ställe. Kanske är det därför jag inte kan se filmens komiska sidor, något jag inser att den har men som sagt, jag skrattar inte.

Scare Campaign är alltså namnet på TV-showen, en populär sådan som dragit tittare i många år. Men med ökad konkurrens i samma liga behöver programmet utvecklas, stramas till, göras ÄNNU mer edgy och eftersom money talks och tittare räknas är det bara att dra åt snaran och göra pranksen ännu mer utstuderade, det är ju det som krävs.

Jag måste erkänna att jag hoppade till ett ANTAL gånger under den här tittningen. Det är liksom jump-scare-fest för hela slanten och lika tröttsamt som det kan kännas, lika effektivt är det för blodtrycket. Så som skräckfilm funkar den även om jag retar mig på premissen som sådan. Det är ju liksom två helt skilda frågor.

Filmen är skriven och regisserad av bröderna Cameron och Colin Cairnes och det är deras andra gemensamma långfilm. Den första, 100 Bloody Acres (2012) verkar vara en film i samma anda.

Nästa vecka reser vi från Australien till en annan del av världen. Här kan du se vilka filmer och länder temat tagit sig till hittills.

THE VISIT

Syskonen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska hälsa på sin mormor och morfar för allra första gången. Deras mamma (Kathryn Hahn) har inte träffat sina föräldrar på säkerligen femton år och det beror på diverse anledningar. Såklart.

Men nu ska Becca och Tyler åka iväg och Becca har filmkameran med sig, fullt och fast inställd på att föreviga detta som en liten ”dokumentär”. Vi får alltså följa syskonens besök via Beccas kamera och jag tycker att regissören M. Night Shyamalan i och med det har utnyttjat found footage på det allra bästa sätt. Flera scener blir jättespännande, betydligt otäckare än jag tror dom blivit filmade på ”vanligt” sätt. Bland annat är det en krypscen i ett utrymme med låg takhöjd där det funkade alldeles perfekt.

Ja….M. Night Shyamalan kanske du tänker, snörper ihop munnen och suckar. Han är inte den jämnaste av filmare (kan man säga om man vill vara diplomatisk och snäll) men han har något eget som ingen kan ta ifrån honom och just det där egna kommer fram på ett bra sätt i The Visit.

Skådespelarna är riktigt bra nästan allihop. Deanna Dunagan som mormor och Peter McRobbie som morfar lyckas hålla sina karaktärer på helt rätt nivå filmen igenom. Olivia DeJong är trovärdig och behaglig framför kameran MEN den där Ed Oxenbould blir jag inte riktigt klok på. Jag hade svårt för honom och hans lillgamla stil i filmen med den vidriga titeln Alexander and the terrible, horrible, no good, very bad day och här är han likadan – om inte snäppet värre. PLUS att han envisas med att rappa!

Det kan hända att killen är värsta geniet och att det bara är jag som inte ser det men skulle så vara fallet får jag väl krypa till korset när insikten drabbar mig på riktigt. Än så länge är jag däremot skeptisk, precis som jag är mot M. Night Shyamalan även om jag faktiskt inte behöver vara det. Han kan ju! The Visit är den film han gjort som haft lägst budget men det är långt ifrån den sämsta. Bra idéer kostar inte mer än dåliga.