Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

Someday, someday I´ll kill you. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.