Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

7 januari, 2013

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket “svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till “kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia januari 7, 2013 kl. 10:12

Det finns en period för stenhård finkultur och det finns en tid för ett lite mer öppet sinne. Jag tycker att det är väldigt skönt att ha nått en period (törs man tom kalla det för en nivå?) när jag faktiskt i alla fall är lite mindre brydd över vad alla andra tycker i förhållande till vad jag själv tycker är kul.

Filmen är en sådan där klassiker som jag fortfarande har kvar. Törs jag säga att jag har läst boken (och gillade den)? 😉

Svara

Fiffi januari 7, 2013 kl. 23:30

Sofia:
Jag känner samma sak, jag bryr mig inte ett dugg om vad andra tycker att jag “borde” se eller “borde” tycka/tycka om. Fast finkultur är ändå trevligt ibland som omväxling mot sandhajar och zombies. 😉

Om du gillade boken kanske du ska skippa filmen?

Svara

Sofia januari 8, 2013 kl. 06:01

Bara sandhajar och zombies tenderar att bli lika tråkigt som bara svartvit art house.

Fast jag har fattat för att det här ändå är en adaption som fått bra omdömen som just en sådan, så allt är inte förlorat.

Svara

Movies - Noir januari 7, 2013 kl. 17:59

Hmm, jag får tacka för tipset. Inte för att jag inte kände till filmen sedan tidigare, men för att jag av någon anledning missat att se den. Hade en period där jag tittade på lite klassisk Meryl Streep-film, men denna glömde jag bort. Och eftersom även Jeremy Irons är med så är skådespeleriet säkerligen starkt. Får ta och se den när jag känner för denna typ av film. Kul att den fortfarande håller.

Svara

Fiffi januari 7, 2013 kl. 23:34

Movies-Noir:
Jag tycker inte det här är en film som förtjänar att glömmas bort så jag tycker såklart att du kan ge den en chans. Den är annorlunda, det är den, men toppenfina skådespelarprestationer.

Svara

filmitch januari 7, 2013 kl. 20:27

Helt rätt Fiffi. Man sätter sin egen kvaltetsstämpel vare sig det är s.k “svåra” filmer eller pilsnerfilmer från 30-talet. Huvudsaken är att man finner tittandet intressant. Filmen har jag inte sett minns när den kom och i mitt fall utsrålar affischen bara tråkigheter. Jag blir inte sugen på att se den.

Svara

Fiffi januari 7, 2013 kl. 23:35

filmitch;
Haha, tråkigheter. Ja inte är det nån hoppsan-hejsan-film, det är det inte. 😉

Svara

Jojjenito januari 7, 2013 kl. 22:14

Jaha, Pinter har skrivit manus, det hade jag ingen aaaaning om. Streep är alltid bra, liksom Irons. Kanske dags att se. Av nån anledning tänker jag även på filmen Ladyhawke.

Förresten, ser inte Streep inte ut lite som Natascha McElhone på postern?

http://jojjenito.files.wordpress.com/2013/01/natasha.jpg

Svara

Fiffi januari 7, 2013 kl. 23:35

Jojjenito:
Otroligt lika!!!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: