DEEP BLUE SEA 2

Jag hör till dom som vill hävda att Renny Harlin´s Deep Blue Sea (från 1999) är en riktig klassiker i hajfilmsgenren. En underskattad liten pärla som kan förnöja och förhöja den allra tråkigaste av dagar. Och nu när nästan tjugo år har gått kommer det en uppföljare (?), en fortsättning (?) eller åtminstone en film vars titel vittnar om att den tar vid där originalet slutade. På något sätt. Jamen eller hur, det måste man väl kunna förvänta sig? Lite va, lite?

Renny Harlins stafettpinne har plockats upp av Darin Scott, mannen som regisserat filmer som Caught up, Dark House och Megachurch Murders (och jag tänker inte ens låtsas att jag har sett någon av dessa) och den namnkunniga skådespelarensemblen från originalfilmen har här ersatts av namn som Danielle Savre, Rob Mayes, Michael Beach och Nathan Lynn. Ingen av namnen klingar det minsta igenkännande i mina öron.

Det var grundförutsättningarna innan jag satte mig ner och tittade. I godan ro ska tilläggas, lugnt och stilla på en ljummen balkong med grönskande blomlådor, gott kaffe och ett tänt blockljus i lykta.

En timme och trettiofyra minuter senare halvligger jag i min rottingdivan och undrar vad det var som hände. Denna – på pappret – B-film (C? D?) var nämligen riktigt sevärd! Antagligen underlättar det om man gillar hajfilmer men hur som helst, filmen funkade. Effekterna var smarta, en hel del scener är rent plagiat från originalfilmen men hey (haj!) vem ids irriteras över detta när man sitter med spritt i benen och blir glatt överraskad. Javisst, det ÄR lökigt ibland och HERREJESANES vad skådespelarna verkligen inte har med oscarsnomineringar att göra men ändå, det är alldeles tillräckligt bra för en film som den här.

Underhållning för stunder, under-vatten-dramatik, lite lagom med blod och avbitna kroppsdelar och en kvinnlig huvudroll som lyckas få snygg urringning även i våtdräkt. What´s there not to like?