Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

 

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.