Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

13 augusti, 2012

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och “Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: “Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!

 

{ 17 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 13, 2012 kl. 10:41

Å fasen, hade ingen aning om att en remake var på gång. Fast inte så förvånande förstås…

Betyget får väl ursäktas med att det är en Stallonerulle antar jag, för den här var inte ens bra när den kom (*hukar*) 😉

Svara

Fiffi augusti 13, 2012 kl. 18:27

Sofia:
Johooooo du, den var inte bara bra den var B Ä S T! 😉

Svara

Sofia augusti 14, 2012 kl. 06:50

Till och med Rob Schneider…?

Svara

Fiffi augusti 14, 2012 kl. 07:10

Sofia:
Till och med han! 😉

(det syns inte att jag håller fingrarna i kors bakom ryggen va?)

Svara

Sofia augusti 14, 2012 kl. 13:46

Haha, om Sly bara visste vilka lögner du måste dra till med för hans skull 😀

Svara

Vrångmannen augusti 13, 2012 kl. 13:19

Stallone tog respektlöst av sig hjälmen i början av filmen och fansen buade. Vi har aldrig sett Dredds ansikte i de fantastiska seriealbumen (det är en gyllene regel och lite av poängen med hela serien och karaktären) och trots att det var Stallone så ville vi det inte nu heller. Stallone tyckte fansen var larviga. “Det är ju bara en serietidning”. Buuuuuuu! 😀

Svara

Fiffi augusti 13, 2012 kl. 18:28

Vrångmannen:
Nämen nu är du bra vrång tycker jag. Det är klart snubben vill visa sin vackra nuna och ljusblå linser, döm honom inte för hårt. OCH han har ju rätt, det är ju bara en serietidning 😉

Svara

Vrångmannen augusti 13, 2012 kl. 13:22

Karl Urban tar inte av sig hjälmen.

Svara

Fiffi augusti 13, 2012 kl. 18:28

Vrångmannen:
Inte?

Svara

Movies - Noir augusti 13, 2012 kl. 18:02

Oj, såg nog denna när den kom. Kanske dags för omtitt då jag inte minns ett dugg och alltid tänkt att den är dålig. Men, lite Stallone från 80- och 90-talet har visat sig funka ganska bra för omtitt…

Svara

Fiffi augusti 13, 2012 kl. 18:29

Movies-Noir:
OMTITT! *klapp klapp klapp* OMTITT! *klapp klapp klapp*

På rätt humör är det här en höjdare.
På fel humör är det här en kanske lite mindre höjdare men ändå en underhållande film.

Svara

Movies - Noir augusti 13, 2012 kl. 21:59

Haha, vi får se. Är inte lika sugen på den här som jag var med Tango & Cash, Cliffhanger och Cobra. Är ju inte så förtjust i genren… 😉

Svara

Fiffi augusti 14, 2012 kl. 07:10

Movies-Noir:
Vem vet, det kanske är just den här filmen som förändrar din syn på serietidningshjältefilmer? 😉

Svara

Vrångmannen september 12, 2012 kl. 19:50
Fiffi september 13, 2012 kl. 13:43

Vrångmannen:
Vilken strålande text och så rätt han har. Vad glad jag blev för länken, tack för den! 🙂

Svara

Vrångmannen september 13, 2012 kl. 14:20

Har precis sett den igen och också värderat om den en smula. Det är inget totalt magplask i min mening 🙂 Stallone är tyvärr helt fel som Dredd och man FÅR INTE ta av sig hjälmen! HJÄLP! Miljöerna och den pampiga musiken av Alan Silvestri (tvåhundramannaorkester!) är dock perfekta. Ok framtidsaction är det nog allt. Vågar jag slå till med en svag trea? Hm… 😉

Svara

Fiffi september 14, 2012 kl. 06:46

Vrångmannen:
En trea med grädde och körsbär på toppen tycker jag nog du kan drista dig till 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: