WRONG

För exakt ett år sedan (på dagen faktiskt) skrev jag om en film som inte liknande nåt jag dittills sett. Filmen hette Rubber,den regisserades av en snubbe som heter Quentin Dupieux och den handlade om ett bildäck som löper amok och blir seriemördare.

Den filmen är verkligen vrickad på alla sätt som går men den är samtidigt charmig som ett troll med bred glugg mellan framtänderna. Jag kunde inte värja mig, jag tyckte – och tycker – vansinnigt mycket om den filmen och jag har längtat efter Dupieux´s nya film Wrong sen första sekunden jag läste om den och samma stund som jag såg affischen. En gul, gammal uppånedvänd SAAB bland molnen, klart jag fick hjärtklappning. Klart jag blev överlycklig när jag såg att den skulle visas på Stockholms filmfestival. Klart jag köpte biljett. Klart jag såg den! Att jag fick sällskap av Henke var en överraskning och även att Har du inte sett det-Johan dök upp på visningen, även om den sistnämnde mest verkade ta igen lite förlorad sömn.

Filmen visar var skåpet ska stå redan i inledningen. En brandman tar fram morgontidningen, drar ner byxorna, sätter sig på huk och börjar bajsa mitt på den asfalterade vägen. Till vänster står en brinnande svart van, till höger hans kollegor, lutade mot brandbilen. Direkt förstår jag filmens titel. Wrong. Fel. Det är klart det är fel att klubba på gatan men det som gör att det är fel ”Dupieux Style” är att den bajsande mannen sitter på huk med ryggen mot sina arbetskamrater. Dom får således se skiten (bokstavligt talat) från ”rätt håll”, vilket såklart är fel håll. Så fortsätter det filmen igenom. Det är mycket som är fel men det är fel på udda sätt, på icke enkla sätt, på nyskapande vis.

Dolph Springer (Jack Plotnick) är mannen vi får följa filmen igenom. Hans hund Paul har försvunnit och jag förstår att jycken är rätt viktig för honom. Han försöker få grannen att fatta grejen men grannen beter sig som om han kom från månen och tänker lämna sitt inrutade liv genom att ta sin gula gamla SAAB och köra dit näsan pekar. Istället ringer Dolph till ett pizzabud som lagt en flyer i brevlådan och samtalet med telefonisten Emma (Alexis Dziena) sätter saker och ting i rörelse. Likaså en viss Master Chang (en lysande William Fichtner) som skrivit handböcker i hundtelepati och trädgårdsmästaren Victor (Eric Judor) som ska byta ut en gran mot en palm på baksidan.

Jag tycker helt enkelt att det här är bra. Jag satt och log mest hela tiden och visst såg jag en hel del huvuden som hade behövt stödkrage för att hålla sig upprätta men mitt var inte ett av dessa. Jag var hyperaken filmen igenom. Jag sög i mig varenda scen och jag håller fast vid min åsikt att Quentin Dupieux är en av världens mest egensinniga och spännande filmare just nu.

Det jag saknade med Wrong som fanns i Rubber var mer av den coola elektroniska musiken som Dupieux/Mr Oizo behärskar så bra. Bortsett från det känner jag mig nöjd. Filmen hade mer av en ”normal” handling än jag förväntat mig och betydligt bättre skådespelarprestationer än jag någonsin trott. Så jag gör den lilla vågen och längtar efter nästa knasiga skapelse. Wihiii!