FACES IN THE CROWD

Ta-daaaaaam.

En seriemördare härjar i staden.

Ta-daaaaaaam.

En vacker kvinna på väg hem från krogen ser seriemördaren mörda en annan kvinna.

Ta-daaaaaaam.

Den vackra kvinnans första tanke blir jag måste smyga härifrån. Inte jag måste hjälpa den där snart-döda kvinnan.

Ta-daaaaaaaam.

Mobilen ringer, seriemördaren tittar upp och möter den vackra kvinnans blick. Hon har sett honom, nu måste hon också dö såklart. Seriemördaren gör sitt bästa och den vackra kvinnan dör – nästan. Eller nä. Hon överlever men hon har fick den jobbigaste biverkningen av dom alla efter en nära-döden-upplevelse: hon blev ansiktsblind. Men hon har ju sett mördaren och mördaren är fortfarande kvar därute. Hon sitter på lösningen men hon minns ju inte.

Mo-hooooooo.

Kan det vara pojkvännen?

Kan det vara läkaren?

Kan det vara den halvkända skådespelaren med uppenbart lösskägg?

Ta-daaaaaaam.

Filmen tog slut. Tack gode gud för det.

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.