SHAME

Brandon (Michael Fassbender) är en man som brukar sex. Han utnyttjar och använder alla kanaler han kan komma på för att uppnå en till synes kroppslig njutning men problemet ligger djupare än så. Han är sexmissbrukare och fullkomligt känslomässigt avstängd. Att ha ”normala” mänskliga kontakter är en omöjlighet, för att inte tala om att ha en fungerande kärleksrelation med någon som tycker om honom och som han tycker om. Det finns inte på världskartan.

Brandon jobbar på ett kontor (exakt vad han gör är för mig döljt i mörker), han har kostymbyxor, ljusblå skjorta och ser för ett otränat öga (som mitt) ut som urtypen av en försäkringsmäklare. Snygg som fan är han, vältränad, rätt charmig, har en välstädad och centralt belägen lägenhet, han har med andra ord inte särskilt svårt att ragga tjejer, vare sig det är på krogen, på tunnelbanan eller när han halar fram plånboken och köper sex av prostituerade.

En dag när han kommer hem står en naken blekt blondin i duschen. Sissy. Hans syster. Hon vill bo hos honom ett tag, hon har ingen annanstans att ta vägen och han säger motvilligt ja. Det sprudlar inte varm och innerlig syskonkärlek mellan dom direkt, det känns att dom varit med om mycket jobbigt i sin barndom men vad får vi aldrig reda på. Jag försöker läsa mellan raderna, analysera, fokusera, förstå men precis som Steve McQueen gjorde i sin förra film Hunger så låter han bilderna tala mer än ord och då är det ingenting som skrivs på näsan, ingen information man får gratis utan det mesta händer i min hjärna. Och din. Och i allas som ser filmen. Detta är på gott och ont.

Carey Mulligan har som systern Sissy en ganska liten men ändå viktig roll. Hon är som vanligt jättebra och allra bäst är hon i scenen när hon som jazzsångerska framför en enormt släpig version av Frank Sinatras gamla hit New York, New York. Det finns dock smådelar med Sissy som karaktär som stör mig och det är främst att hon känns så icke trovärdigt spretig. Hon är dels trasig, dels liten, rädd och ledsen, dels enormt kärlekstörstande (precis som sin bror fast det uttrycker sig lite annorlunda) men hon är också utagerande och en firad sångerska i guldpaljettklänning som tjänar bra och åker runt i USA på turné. Jag får inte riktigt ihop det, men det kanske är meningen? Det kanske bara är jag som är alldeles för van vid lättlästa stereotyper på film?

När jag ser Shame tänker jag främst på två saker:

1. Michael Fassbender kan vara en av dom största skådespelarna i modern tid.

När jag ser Shame kan jag inte förstå att det där är samma kille som jag såg i runda glasögon som Carl Jung för några månader sedan. Han är en kameleont och en modig sådan. Många många scener i Shame är så utstuderade och närgångna att det krävs både en oantastlig självbild och ett skyjävlarnas mod för att ställa upp men Fassbender har modet, han har självförtroendet och han har begåvning nog att agera utan att spela över. Dom jobbigaste scenerna i den här filmen hade lätt kunnat bli pekoral och framkallat fniss i publiken men han lyckas hålla sin rollfigur på rätt sida genom hela filmen.

2. Det här är ingen första-dejten-film. Inte andra eller tredje heller.

Michael Fassbender har ett könsorgan som inte direkt  skäms för sig och jag tror det är väldigt få både män och kvinnor som kan se filmen utan att reagera på detta. Så är du kille och under medel eller normalutrustad och vill ta med din nya men outforskade kärlek på bio för att sen hoppas på lite ”oumpaloumpa” i sänghalmen – välj en annan film. Bara ett tips i all välmening. Du vill inte bli jämförd med Michael Fassbender.

Frågan jag ställer mig nu är denna: är Oscarskommittén modig nog att nominera Michael Fassbender för Bästa Manliga huvudroll? Att han borde bli nominerad är en sak, att det pryda USA vågar ge honom och filmen utrymme är en helt annan. Jag håller tummen.

Movies-Noir, Allvarligt talat, The Velvet Café och Fripps filmrevyer har också sett filmen.